tisdag 29 augusti 2017

Jesu under historiskt bekräftade!


Det är oerhört fascinerande att se hur de bibliska uppgifterna stöds av utombibliska källor. När man läser evangelierna så ser man att Jesus tillbringade största delen av sin tre år långa offentliga verksamhet uppe i Galiléen. Där utförde han sina under och undervisade sina lärjungar och folket långt borta från de religiösa ledarna i Jerusalem. Detta innebar förstås inte att dessa inte skulle ha haft ögonen på honom, men det som hände uppe i Galiléen var ändå inte så allvarligt. Detta även om ryktet om honom spred sig och också nådde ner till Judéen. (Faktum är att Jesus blev utsatt för ett steningsförsök i Nasaret, men den gången gick han bara rakt igenom folkhopen som avsåg att stena honom.)

Men detta skulle ändra på ett radikalt sätt när Jesus kom ner till Judéen och utförde ett av sina mest spektakulära under rakt under näsan på folkets ledare, nämligen uppväckandet av Lasarus från de döda. Detta var en sak som så gott som alla fick höra om, och detta under förvandlade Jesus från någon att hålla under sträng uppsikt till en dödlig fara. Detta helt enkelt för att allt folket började springa efter honom.

Vi har flera uppgifter i evangelierna om hur folkets ledare reagerade på detta. Johannes skriver (i 11:57, strax efter redogörelsen om Lasarus uppväckelse) att "översteprästerna och fariséerna hade gett order om att den som visste var han fanns skulle tala om det så att de kunde gripa honom". Lukas konstaterar  (i 19:47-48) att "översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare sökte efter ett tillfälle att röja honom ur vägen, men de kunde inte komma på hur de skulle göra det, eftersom allt folket höll sig nära honom och lyssnade ivrigt".

Evangelierna säger oss alltså att folkets religiösa ledare hade bestämt att Jesus skulle gripas och röjas ur vägen. Men hur är det, finns det någon dokumentation på detta utanför Bibeln? Intressant nog så finns det faktiskt det. I den judiska skriften Talmud och i dess äldsta del Mishna, i Sanhedrin 43a, finns det som vissa historiker har kallat för "Jesu arresteringsorder". Det finns många olika varianter av denna text, och överlag har historien har inte farit snällt fram med de delar av Talmud som har innehållit referenser till Jesus. På grund av kyrklig förföljelse av judarna och deras heliga skrifter har judarna själv många gånger rensat bort hänvisningar till Jesus ur Talmud, för att inte tala om vad den kristna kyrkan och de kyrkliga ledarna har gjort med dessa skrifter. Detta är beklagligt av många olika orsaker, inte minst på grund av det lidande som detta har åsamkat det judiska folket. (Här har vi som kristna all orsak att be det judiska folket om förlåtelse!) Men även för att viktiga historiska uppgifter på detta sätt har raderats ut, censurerats, förvanskats och bara annars gjorts odugliga för historievetenskapen. (Mera om detta i en annan text om och när jag hinner till det.)

Det finns som sagt många olika versioner av denna text, men huvudpunkterna är de samma. Det görs klart att Jesus bör gripas och avrättas. Hur detta bör ske finns det olika uppgifter på – hängning och stening nämns i de olika versionerna. (Kom ihåg att stening var det stipulerade straffet i Mose lag för hädelse och för smädande av Guds namn, och detta var alltså också vad man hade försökt göra i Nasaret.) I arresteringsordern beskylls Jesus för att idka trolldom/häxeri samt för att förleda folket till avgudadyrkan – två brott som också var belagda med dödsstraff.

Nu kan vi ju tycka att detta inte alls stämmer överens med verkligheten. Jesus blev ju inte alls hängd eller stenad, utan korsfäst, och hans verksamhet handlade ju verkligen inte om trolldom och häxeri, utan han gjorde under i Guds kraft. Men, och detta är det oerhört fina i kråksången, nu bör vi komma ihåg att detta är en text som är skriven av Jesu fiender! Kom ihåg vad dessa samma fiender beskyllde Jesus för i samband med att han drev ut en stum ande (Luk 11:15): "Det är med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut andarna." Också i de bibliska texterna beskylls alltså Jesus för trolldom och häxeri av sina fiender! Dessutom är detta alltså en arresteringsorder. Jesu död ligger i framtiden, och straffet för de brott Jesus anklagades för var de facto just stening. Romarna med sin korsfästelse var inte påtänkta här ännu, och faktum är också att ifall Jesus hade blivit gripen någon annan gång än under påsken (då Pilatus och hans trupper var i Jerusalem) skulle folkets ledare själva ha utfört avrättningen. Och då just genom stening.

Detta är alltså en text som är skriven av Jesu fiender, och det är det som gör att den är trovärdig. Alltså ur ett vetenskapligt perspektiv. Här har vi en text som på ett historiskt trovärdigt sätt bekräftar att Jesus gjorde under! Folkets religiösa ledare skulle inte ha dömt någon till döden för att det sades om honom att han gjorde övernaturliga saker. Nej, sådana rykten florerade titt som tätt, och dessa människor var inte alls så farliga att man skulle ha tagit till så drastiska åtgärder. Men här har vi alltså ett klart och tydligt bevis på att Jesus verkligen gjorde saker som var övernaturliga – och som var så remarkabla att man ansåg sig behöva gå till så här extrema åtgärder. Kom nu alltså ihåg att detta var strax efter att, enligt evangelierna, Jesus hade uppväckt Lasarus, och detta mitt bland en stor skara människor som alla förstås gärna berättade om vitt och brett om det de hade sett. De religiösa ledarnas tolkning av situationen var förstås att Jesus ägnade sig åt trolldom och häxeri. Om de skulle ha kallat det för ett under skulle de ha godkänt att det var med Guds kraft han gjorde sina kraftgärningar. Nu sluter de sig i stället till att det är med Satans hjälp han gör dessa kraftgärningar. Därav alltså ordet trolldom i arresteringsordern. (Därför fanns också Lasarus på deras dödslista (Joh. 12:10) – en människa som uppväckts från de döda med Satans hjälp bör ju givetvis inte få leva.)

Det är som sagt oerhört fascinerande att se hur de bibliska uppgifterna stöds av utombibliska källor. Här har vi till och med utombibliska källor som på ett historiskt trovärdigt sätt bekräftar att Jesus gjorde under. Är det inte fantastiskt?



      

måndag 28 augusti 2017

Om Bibeln och arkeologin

Det tycks idag, liksom alltid, finnas ett starkt behov hos sådana som inte vill tro att på alla sätt försöka falsifiera det som Bibeln säger. Man behöver t.ex. inte läsa länge i kommentarfältet på denna blogg för att inse att det är så här. Bibeln får helt enkelt inte vara sann! När man sedan, som jag nyss gjorde, visar på hur Bibelns historicitet faktiskt kan påvisas får man mycket mothugg. Mothugg av sådana som inte vill ta till sig detta att Bibeln och det som Bibeln påstår faktiskt håller. Som inte vill acceptera att de bibliska händelserna faktiskt har inträffat. Nåväl, detta är förstås inte ägnat att överraska. Så här har det alltid fungerat. Människor som lever – och trivs – i sin otro vill inte bli störda.

Arkeologin är en relativt ny vetenskap. Den går faktiskt inte, som vetenskap, längre tillbaka än till ca 1870-talet. Under dessa knappa 150 år har arkeologerna grävt fram fantastiska saker! Arkeologin i sig är förstås intressant, ta t.ex. allt det som har hittats i Pompeiji, men det allra intressantaste ur en kristens synvinkel är förstås den bibliska arkeologin. Under dessa 150 år har otron och viljan att falsifiera Bibeln gått på många stora nederlag, just tack vare arkeologin och de arkeologiska fynden. Och mycket återstår ännu att gräva ut. Och att hitta. I det följande vill jag lyfta fram några av dessa fynd, och vad dessa har gjort för den kristna/bibliska trons historiska trovärdighet.

När arkeologin slog igenom, på 1870-talet, var den tyska liberalteologin i sitt intensivaste framväxtskede. Det är synnerligen intressant att denna teologiska skola först (och kanske ganska länge?) ogillade arkeologin och de arkeologiska fynden eftersom dessa långt slog undan benen på denna teologiska skola och dess teser som gick ut på att den kristna tron och dess ursprung står att finna i mytologin och i människornas religiösa fantasier och inte i historien och i verifierbara händelser. Trots att arkeologin idag har visat att mycket av de historiska händelser (och platser) som Bibeln talar om är verkliga händelser som har inträffat på givna geografiska platser framhärdar en del teologer i sin ovilja att acceptera det som arkeologin har visat. Man behöver inte röra sig länge på nätet innan man kan hitta exempel på detta.

Ett alldeles ypperligt exempel på de liberala otrosteologernas nederlag (som numera har accepterats) är hettiterna. Detta en gång så stora och mäktiga folk fanns länge endast omnämnt i det bibliska materialet. Slutsatsen som drogs av detta var givetvis att: Se här! Bibeln har fel! Bibeln talar om ett stort och mäktigt folk som skulle ha funnits i dagens Turkiet under det andra årtusendet före Kristus, och det finns inga som helst spår av detta folk någonstans. (Annat då än i den otillförlitliga Bibeln.) Detta bevisar, en gång för alla, att Bibeln har fel! Döm om de liberala otrosteologernas stora nesa när arkeologerna grävde fram Hattusa, det mäktiga hettiterrikets huvudstad, år 1906. Idag är Hettiterna och deras rike allmän kunskap, och ingen talar längre om att detta bevisar någonting angående Bibeln. Varför inte? Jo för att Bibeln visade sig ha rätt. (Och det ska man ju inte tala om!)

Nåväl, det finns ju andra saker man kan lyfta fram. Pontius Pilatus, till exempel. Denne, för den första påskens händelser synnerligen centrala person, fanns bara omnämnd i Bibeln och i Josefus skrifter. (Som ju har gått via de kristna klostren, varför man kan hävda att de har förvanskats.) Den tyske teologen Bruno Bauer hävdade att Pilatus, likt Jesus, aldrig har funnits. Tråkigt för honom fann man i utgrävningar i Caesarea år 1961 en sten som, i sten(!), bekräftar Pilatus existens och placerar honom i Judéen vid exakt rätt tidpunkt. Ur de bibliska utsagornas synvinkel, vill säga. Senare forskning har även verifierat Josefus skrifters autenticitet. Pilatus existens kan också verifieras av Flegons skrifter från det andra århundradet. Varför, kanske någon frågar, är det då så viktigt att visa att Pilatus har funnits? För det första så bekräftar detta förstås att Bibeln har rätt som placerar honom som romersk prokurator i Judéen år 30. För det andra, och detta är viktigt för att motbevisa personer som, likt Bauer, hävdar att Jesus aldrig har funnits, leder en förankring av Pilatus till historien också givetvis till en avmytologisering av Jesu person.

Nå. Pilatus blev således, genom arkeologins fynd, omöjlig att använda. Men det finns ju flera. Översteprästen Kajafas, till exempel. Men nej. År 1990 fann arkeologerna en benkista i anslutning till en byggarbetsplats i Jerusalem. Denna benkista visade, redan genom att vara en benkista, att den härrörde från det första århundradet efter Kristus. (Det var då man, på grund av utrymmesbrist på begravningsplatserna, använde sig av så kallade ossuarier eller benkistor.) Denna benkista var ovanlig i den meningen att den var rikt utsmyckad, vilket visade att den måste innehålla benen av en betydelsefull person. Namnet på kistan var, upptäckte man, Josef Ben Kajafas. Tyvärr har denna upptäckt av en för den första påskens händelser synnerligen betydelsefull persons kvarlevor inte alls fått den uppmärksamhet i media som den gärna kunde ha fått. Orsaken är väl ganska uppenbar.

Trots att den tyska liberalteologin idag ganska långt är överspelad finns det, inom den teologiska disciplinen, starka krafter som mer än något annat vill misskreditera och falsifiera Bibelns uppgifter. Det av etablerade bibelforskare skarpt kritiserade, och i dag allt mera marginaliserade, Jesus-seminariet har gått i första ledet här. Kritikerna har ändå idag, på grund av de stora mängderna av arkeologiska fynd, tvingats retirera så långt tillbaka i historien att det idag knappast finns någon betydande (seriös) kritik med avseende på händelser och personer i Bibeln som är yngre än från 700-talet före Kristus. Då talar vi alltså om de stora linjerna. Kritiken mot t.ex. Daniels bok kvarstår, vad jag kan förstå, ännu i våra dagar. Men det finns ju personer i den bibliska historien som går längre tillbaka än till 700 talet f.Kr. Sådana kan ju kritikerna alltid attackera, och här är den, enligt Bibeln, store kung David ett tacksamt mål. Till och med här på denna blogg har vissa kritiker någon gång lyft fram kung David som exempel på att Bibeln har fel.

Tyvärr för kritikerna har arkeologin också här förstört deras argumentation. År 1993 fann arkeologen Avraham Biran, i samband med utgrävningen av staden Dan i norra Israel, en sten med en text som innehöll orden "Kung av Davids hus" och "Israels kung". Stenen, som daterats till det nionde århundradet före Kristus (alltså bara ca 100 år efter kung Davids död) är det äldsta arkeologiska fyndet som hänvisar till kung David. Det finns flera, men detta är alltså det äldsta. Så då försvann alltså också detta argument.

Ser du mönstret här? Kritikerna har fått flytta allt längre bakåt i historien för att kunna finna argument för sina påståenden att Bibeln har fel och att den inte är historiskt tillförlitlig. Uttåget ur Egypten är inte heller det längre så alldeles vattentätt, men tack och lov finns ju Abraham att gå till! Eller rättare sagt: Lyckligtvis finns ju Abraham kvar som arkeologin inte har kunnat verifiera. Och om också Abraham skulle gå förlorad så finns ju alltid Adam och Eva. Men det är väl ungefär bara det som återstår. Men skam den som ger sig! Lyckligtvis rör vi oss här i förhistorisk tid, så kritikerna behöver ju åtminstone inte vara rädda för att det ska uppdagas några skrivna källor (utöver Bibeln då) som kan ge stöd för Abrahams existens.

Kritiken mot Bibelns historicitet kommer givetvis aldrig att tystna. Det finns, och kommer alltid att finnas, sådana som ostört vill leva kvar i sin otro och som inte räds de mest halsbrytande manövrar för att försöka falsifiera den kristna trons historicitet och Bibelns sanningsanspråk. Som jag försökt visa ovan är idag matchen nära nog över. Det enda som kunde rädda situationen för kritikerna numera är ett knockoutslag i stil med att de skulle lyckas visa upp Jesu kvarlevor. Men eftersom varken de romerska myndigheterna eller de judiska översteprästerna lyckades visa upp Jesu kropp då när det begav sig – något som effektivt skulle ha tagit död på den unga kristendomen – kommer detta inte att låta sig göras i denna sena tid heller. (Det lyckades inte ens på film, trots att man försökte!) Då återstår bara att låtsas som att det regnar, sätta fingrarna i öronen, blunda och upprepa mantrat: Bibeln har fel. Bibeln har fel. Bibeln har fel... Säkert lyckas man lura någon. Om inte annat så åtminstone sig själv.

fredag 25 augusti 2017

Om det unika i den kristna tron


Jag fick en kommentar av signaturen "Eflop" för en tid sedan – en i raden av många liknande kommentarer här på bloggen av samma signatur. Vanligen har jag bara struntat i dessa kommentarer eftersom de saknar substans och endast blottlägger kommentatorns kunskapsluckor och hans böjelse att gå den lates väg, men denna gång tänkte jag göra ett undantag. Det kan ju finnas någon som vill höra hur ett svar kunde tänkas låta. Jag ids inte klistra in kommentaren i sin helhet eftersom den berörde (eller försökte beröra) ett annat ämne, men den gick ut på att det finns 4000 religioner i världen och att ingen av dessa har lyckats visa att det finns någon Gud. Andemeningen var att alla religioner är samma skrot och korn och att ingen av dem är något att ha.

Jag har inte räknat om "Eflops" siffra är riktig, men jag kan tänka mig att den kommer ganska nära sanningen. Men bland dessa 4000 finns det en stor variation, något som "Eflop" vårdslöst förbiser. Redan denna variation gör emellertid att vi inte kan, om vi vill bevara någon form av ärlighet, dra dem alla över en kam. För en ateist som inte är så noggrann med sanningen – och som redan a priori har bestämt sig att det inte finns någon Gud – kan detta förstås kvitta. Så ifall du hör till denna grupp som inte bryr sig i intellektuell ärlighet kan du med fördel sluta läsa här.

Jag har redan vid flera tillfällen påtalat hur kristendomen är unik i denna skara av religioner genom att den talar om, inte vad vi människor måste/behöver göra för att behaga Gud/gudarna, utan genom att tala om vad Gud har gjort för att vi ska duga inför honom. Detta är som sagt något alldeles unikt. I centrum av den kristna tron finns Guds NÅD. Inte människans gärningar och ansträngningar. Nåden som enda väg till Guds/gudarnas gemenskap är som koncept alldeles för enkelt för att människan ska ha kunnat komma på det. Om och när vi människor kommer tillsammans för att uppfinna en religion kommer fokus att på sätt eller annat ligga på vad vi människor gör/ska göra. När det handlar om det absolut viktigaste i livet får det ju inte vara för enkelt, och framför allt inte för billigt! Därför menar jag att nåden fungerar som det kanske starkaste gudsbeviset som finns. (Jag är annars inte imponerad av de olika filosofiska gudsbevis som har presenterats. De framstår enligt mig som mer eller mindre konstgjorda.)

En annan sak som sätter den kristna tron i en (nästan) helt unik position är historiciteten. Den kristna trons grunddokument, Bibeln, hävdar att de centrala och grundläggande händelserna i den kristna tron har inträffat i historien. På en given plats och vid en given tidpunkt. Om den kristna tron skulle vara människofabricerad är detta en sak som upphovsmännen absolut borde ha undvikit. Alltså att knyta de centrala händelserna till en specifik tid och plats. Detta öppnar nämligen för möjligheten till granskning, och det är en farlig – ja, rent av fatal – omständighet för något som är påhittat. Den som inte vet detta av egen erfarenhet (grattis!) har åtminstone sett någon farsartad TV-serie eller film där rollfigurerna har trasslat in sig i ett nät av egna lögner. Men den kristna tron, och de som har nedtecknat de händelser den kristna tron bygger på, brydde sig inte i att säkra sin egen rygg när det gäller detta. Varför inte? På denna fråga finns det bara två möjliga svar. Antingen var de dumma i huvudet eller så var det de skrev om sant. Den som håller sig till sanningen behöver, som bekant, inte vara rädd för att det han påstår blir utsatt för granskning.

Man behöver inte läsa mycket i t.ex. Lukas evangelium (eller Apostlagärningarna) för att inse att Lukas, läkaren, verkligen inte var dum i huvudet. Då återstår alltså bara den möjligheten att det han skrev verkligen var sant. Den rigorösa granskning uppgifterna i hans skrifter har utsatts för har även visat just detta. Ta t.ex. alla de geografiska (och till dåtida sjöfart anknutna) uppgifterna i Apg 27. Historiker har kunnat bekräfta att ALLT han skriver om Paulus och hans vänners sjöresor är av sådan art att det håller för en granskning. Och inte bara det: Granskningarna har visat att den som har skrivit detta absolut måste ha egenhändig erfarenhet av en dylik resa för att kunna prestera en redogörelse som den som Lukas presenterar. Frågan som då aktualiseras, alltså för alla som tänker till lite och som har brottats med frågan om Jesu uppståndelse, är att om Lukas är så oerhört noggrann med att få alla detaljer om vinterhamnar och vindriktningar under olika årstider på speciella områden på Medelhavet rätt – varför skulle ha ljuga om uppståndelsen som ju är det avgjort mest centrala i hans evangelium och i den kristna tron överhuvudtaget?

Lukas, och de övriga evangelisterna, betraktas i dag inom historievetenskapen som vilka andra historieskrivare som helst från denna tid, och deras alster (alltså evangelierna) som historiska biografier fullt jämförbara med andra liknande alster från samma tid. Lukas ses dessutom ,med rätta, som en som står ut från mängden.

Den kristna tron hävdar alltså att de för den centrala händelserna har skett vid en given tidpunkt i historien och på en given plats. Vad gäller de händelser som Nya Testamentet talar om har så gott som allt kunnat verifieras mot uppgifter i icke bibliska källor och mot uppgifter som arkeologin har gett oss. I efterhand ter sig kristendomskritikernas ifrågasättande av kristendomens anspråk som rent av löjliga. T.ex. hävdades, på 1800-talet, att Pontius Pilatus inte alls har existerat, utan att han är en fantasifigur. Numera vet vi annorlunda. Idag finns det inte heller några seriösa historiker som skulle våga hävda, likt det gjordes på 1800-talet, att Jesus aldrig har existerat. Sådana "historiker" (och här är citationstecknen välförtjänta) blir utskrattade av det vetenskapliga samfundet. Det finns helt enkelt allt för mycket kunskap, allt för många källor, som visar på motsatsen för att någon ska kunna hävda en sådan sak idag.

History is His Story. Så är det bara. Jag skrev ovan att historiciteten sätter den kristna tron i en (nästan) helt unik position bland världens alla religioner. Ordet nästan då, kanske någon frågar? Ja, det finns en religion till som påstår sig vara historisk på samma sätt som den kristna tron påstår sig vara och där faktafynd på samma sätt kommer den religionens anspråk till mötes. Då talar vi förstås om judendomen, kristendomens grogrund och dess föregångare. (I ordets egentliga bemärkelse.) Problemet här är förstås bara det att vi talar om en mycket avlägsnare tid från vilken det inte finns alls lika mycket utombibliska källor. Men där sådana finns gäller det samma som för den kristna tron, alltså att granskningen har visat att judendomens anspråk och historiska påståenden är sanna.  

Alla religioner är alltså inte likadana. Inte på långt när. Den kristna tron står ut från mängden på ett rent av remarkabelt sätt, och den som vill påstå något annat står nog inför en så gott som omöjlig uppgift. Om man alltså bryr sig om intellektuell ärlighet, vill säga. Alla gör ju inte det utan väljer i stället att gå den lates väg. Som signaturen "Eflop" gör.

torsdag 24 augusti 2017

Guldgruva!

Jag snubblade, mer eller mindre av en slump (som det brukar sägas, jag tror inte på någon slump), över något oerhört intressant på nätet. Issues etc och Lutheran Public Radio. Issues etc:s Listen on Demand-arkiv är en oerhörd guldgruva! Jag köpte ett par bluetooth-radiohörlurar (från Clas Ohlson), och nu kan jag lyssna på RIKTIG radio när jag sitter på fodertrucken. Tyvärr måste jag fortfarande betala för rundradiokanalerna, men åtminstone behöver jag inte lyssna på dem och deras propaganda längre. Dessutom får jag på detta sätt träna min engelska som, tyvärr, har hunnit bli ganska ringrostig.

Jag har lyssnat igenom allt de har av/om Kennet Bailey, och de senaste dagarna har jag upptäckt emeritusprofessorn i historia Paul Maier. Hans föredrag är både roliga, insiktsfulla och oerhört trosstärkande! (Bland annat konstaterade han att han gick i pension när hans studenter ändrade i texten på hans kontorsdörr från "Professor of Ancient History" till "Ancient Professor of History". Detta som ett litet exempel på det första adjektivet ovan...) Om någon vill lyssna till honom, vilket jag starkt rekommenderar, klistrar jag in länkar till två av hans föredrag. Och låt dig inte avskräckas av alla uppmaningar att donera pengar. LPR är helt lyssnarfinansierat, en sak som vi här i vår del av världen är ovana med.

Paul Maier on Biblical Archeology: http://issuesetc.org/podcast/22910417172.mp3

Paul Maier on the Historicity of Christianity: http://issuesetc.org/podcast/22890413172.mp3

söndag 20 augusti 2017

Om medias ansvar


Igår kom så det besked de flesta av oss hade väntat på och fruktat: Polisen undersöker knivdådet i Åbo som ett terrordåd. Detta besked innebär att det politiska läget i Finland med ens blev kritiskt. Det här är nämligen precis något sådant som Jussi Halla-aho har suttit och väntat på. Säkert inte hoppats på, men nog väntat på. Hans nya sannfinländare har i opinionsmätningarna legat runt åtta procent, men i nästa mätning kommer stödet med största sannolikhet att ha stigit till mellan tio och femton procent. Närmare femton än tio, skulle jag gissa. Dessutom räknar Halla-aho med att media nu kommer att spela honom rakt i händerna, och om så sker kommer han att skratta hela vägen till Villa Bjälbo. Eller kanske ändå inte det, men åtminstone hela vägen till en stor valseger i nästa riksdagsval.

Hur kan media spela Halla-aho rakt i händerna? Jo, genom att offra sanningen på det politiskt korrektas altare. Genom att, av rädsla för att skapa ytterligare motsättningar, inte kalla sakerna vid deras rätta namn. Om mainstreammedia nu (igen) går in för att tiga om vad som verkligen hände eller att på något sätt förminska islams roll i det skedda och försöka urskuldra det som hände och skylla det på omständigheterna snarare än på de verkliga orsakerna så kommer rekylen att bli kraftig. Finländarna är nämligen inte dumma, och Halla-aho är det då sannerligen inte. Och rädslan är en oerhört stark bundsförvant.

Hur borde då media bete sig i detta läge? Framför allt är det alltså viktigt att kalla sakerna vid deras rätta namn. Att inte sopa fakta under mattan och därmed försöka föra nyhetskonsumenterna bakom ljuset. De flesta muslimer tar avstånd från terrorism, och detta får, ja till och med måste, givetvis hållas fram. Men då behöver det också sägas att de flesta muslimer inte håller sig till det som Koranen lär. En koranenlig islam är nämligen våldsbejakande. "En svärdets religion", som vi fick lära oss på den tiden då det politiskt korrekta trycket ännu inte hade börjat censurera undervisningen i våra skolor och på våra universitet. Vidare borde det kanske sägas att det inte är någon slump att det var kvinnor som utvaldes som offer i dådet i Åbo. Kvinnor som inte bar hijab. En koranenlig islam förvägrar nämligen kvinnorna rätten att synas offentligt utan täckande klädsel.

Koranenlig islam är en våldsbejakande svärdets religion. En religion som förvägrar kvinnorna rättigheter som vi här i vår del av världen tar för givet. Demokratiska värden och mänskliga rättigheter, så som yttrandefrihet och religionsfrihet, är också något som inte är kompatibla med koranenlig islam. Detta är inget som vi kan eller får sopa under mattan. Men samtidigt är det också, som sagt, viktigt att poängtera att de allra flesta muslimer inte lever efter vad koranen lär. Att de allra flesta muslimer här i vår del av världen, tvärtom, vill leva ett normalt liv i fred och trygghet. Ett fritt liv. Det är viktigt att påpeka att den som gjorde sig skyldig till detta våldsdåd inte representerar den stora majoriteten av muslimer. Liksom t.ex. inte heller en Jussi Halla-aho representerar den stora majoriteten av finländare. Det är viktigt att påpeka att det inte är muslimerna som är problemet. Men att samtidigt göra klart att det är islam som är det.

Risken är uppenbar att Halla-aho och hans Sannfinländare är de enda som kommer att gå ur detta som vinnare. Hur stora vinnare de blir är, vågar jag påstå, upp till mainstreammedia. Nu, om aldrig förr, är det oerhört viktigt att vår media tar sitt ansvar för en korrekt nyhetsrapportering och korrekta analyser av det skedda. Om de inte gör det kommer Halla-aho att tacksamt ta emot det som ramlar honom i famnen.


fredag 18 augusti 2017

Jag blir så frustrerad!


I efterdyningarna av det brutala mordet i Charlottesville har vår media på ett synnerligen tydligt sätt avslöjat sig. Donald Trump var visserligen lite sen med att i klara och tydliga ordalag fördöma högerextremismen, men när han samtidigt konstaterade det alldeles uppenbara – alltså att detta inte alls är svartvitt och att det finns goda krafter också på högersidan och att också vänstern har gjort sig skyldiga till våldsamheter och övergrepp – då flippade vår media ur totalt.

Till exempel vänstertidningen Aftonbladet i Sverige har, allt sedan Trump blev president, haft en stående artikel på sin framsida på nätet som talar om procedurerna kring hur "Trump kan tvingas bort". Nu, efter mordet i Charlottesville, finns givetvis denna artikel kvar men den har fått sällskap av en massa artiklar, ledarstick och kolumner som alla, i samma tonart, svärtar ner Trump och försöker få honom att se ut som extremhögerns hantlangare. Detta samtidigt som man helt blundar för extremvänsterns våldsamheter. Aftonbladet missar (avsiktligt) vad Trump de facto har sagt om extremhögern och förmår helt enkelt inte se att de egna leden också kan göra fel – och vad värre är: Med detta målar man en fullständigt galen bild av verkligheten som man tvångsmatar sina läsare med.

Verkligheten är inte svartvit. Även om Aftonbladet (och i princip hela vår vänstermedia) försöker få oss att tro det.

Lika frustrerad blir jag när jag läser t.ex. svenska Yles kommentarfält under de artiklar som behandlar detta ämne. Där finns det många som, tack och lov, har insett skevheten i medias rapportering och som påtalar detta. Dessa kommentarer har dock fått mothugg, och det är här frustrationen kommer in. Trots att INGEN av kommentatorerna har försvarat extremhögern (endast konstaterat att det gjorts övergrepp på BÅDA sidorna) tals det om "nazistförsvarare". Hur blind kan man bli i sin vänsterbubbla? Det är oerhört frustrerande att se denna blindhet. Men så här blir det säkert om och när man blir smittad av vänstermedias världsbild.

Till sist behöver jag säga detta för att om möjligt undanröja möjligheterna att misstolka denna text: Extremvänstern (med "vit makt"-rörelsen) är något jag med största bestämdhet tar avstånd från. Jag äcklas av deras anspråk och deras metoder. MEN. Detta får inte göra att vi blundar för extremvänsterns övertramp. De är också våldsbenägna och farliga för den allmänna säkerheten. Dessutom omhuldas dessa element av vår vänstermedia, och inte minst detta gör denna rörelse MYCKET FARLIGARE än den ytterst marginaliserade extremhögern.

tisdag 15 augusti 2017

Om regnbågsfascismen



Efter dådet i Charlottesville i USA där en, av allt att döma nazismsympatisör, körde in i en motdemonstration och dödade en demonstrant har igen fördömelserna haglat över den våldsbenägna högerextremismen, och rätt så. Denna lilla klick av våldsbenägna fascister är farlig och bör fördömas och motarbetas. Där torde de flesta vara överens. Till och med Trump har, efter lite betänketid, kommit fram till detta.

Fascismen är farlig och bör motarbetas. Men detta bör ske BÅDE på högerkanten och på vänsterkanten, och det är här, vågar jag påstå, vi idag ser ett av de största missgreppen i modern tid. De fascistiska tendenserna på vänsterkanten är inte (just nu) på samma sätt våldsbenägna, men de är inte mindre farliga för det. Snarare tvärtom. De högerextrema rörelserna är små och därför endast punktuellt farliga. Dessutom är de hårdbevakade av myndigheterna och inte minst av media. Fascismen på vänsterkanten är idag mer eller mindre mainstream i våra länder, och kan därför flyga helt och hållet under radarn. Framför allt när det gäller mediebevakningen.

Dagens regnbågsfascism är, vill jag påstå, oerhört mycket farligare än den högerextrema fascismen. Dels för att den helt och hållet kan flyga under radarn, dels för att den kommer klädd i godhetens kläder och därför är så oerhört svår att få syn på för den som inte vet exakt var och hur man ska leta efter den. Som jag tidigare har påpekat vid flera tillfällen är det svårt att säga sig vara emot "kärlek och alla människors lika värde". Ingen blir tagen på allvar om och när man säger sig vara motståndare till sådana värden. Det vi ändå borde inse är att hbt-rörelsen med sina Pride-marscher står för så mycket mera och att dessa två honnörsord endast är ägnade att lura och bedra massorna.

Det är kanske ingen överraskning när jag berättar att jag har fått ta emot en del hot på grund av mitt engagemang i dessa frågor. Några gånger helt öppet, andra gånger mera förtäckt. "Det kan gå illa för dig om du inte slutar", sade en för mig känd person åt mig på en parkeringsplats i Jakobstad för en tid sedan. "Jag kommer att arbeta för att det införs en lag som gör att det blir förbjudet att uttrycka sig som du gör", sade en hbt-aktivist åt mig på telefon för något år sedan. Sedan har vi förstås hotet om hängandet av regnbågstvätten som ÖT-journalisten hotade med i samband med Jeppis Pride. (Detta var ju ett hot om, och en stämpling till, brott mot hemfriden.)

Henrik Othman påstår i en ledare i dagens ÖT att det inte finns någon motpol till rasismen i Finland idag. Vidare säger han att "Att bejaka människovärde, vare sig det handlar om rastillhörighet, etnicitet eller sexuellt likaberättigande är inte extremism." Det senare är förstås sant, men det är en hårt vinklad sanning. Regnbågsfascismen handlar nämligen inte om att bejaka människovärdet. Åtminstone inte enbart och inte ens främst. Det heter att så är fallet, men så är det förstås inte. Den som har ÖT kan slå upp söndagens tidning på sid 7 där det finns ett ytterst tydligt exempel på hur detta fungerar. Nere på sidan finns en bild på en demonstrant som håller i en skylt som kräver inskränkningar i de lagstadgade rättigheterna och som därmed är högst fascistisk – bärarna (som alltså gick i Pride-tåget i Nykarleby) vill vägra människor med vissa åsikter rätten att gå på gatorna (= demonstrera.) Hur reagerar ÖT på detta? Jo genom att i bildtexten skriva att "Många bar på skyltar som uppmanade till respekt för andra". Ursäkta nu, ÖT, men denna skylt-text handlar om allt annat än om "respekt för andra"! Men så här går det till idag. Alla ska bringas att inse att Pride handlar om kärlek och respekt. Även när så helt uppenbart inte är fallet.

Det finns som sagt inte någon våldsbejakande extremism på vänsterkanten idag. (Om man bortser från djurrättsaktivisterna, vilket jag inte anser att man bör göra.) Men det finns kraftigt fascistoida tendenser, och dessa rör sig i en för media stor blind fläck. Visst. Om man begränsar sig till våldsdåd kan man säga så som Othman säger här, men fascismen kan klä sig i så mycket andra kläder än våldsbejakandet. Det vi ser idag handlar om långtgående censurering i mainstreammedia, om en kraftig propagandaverksamhet där i princip alla medel är tillåtna och i användning. (Bildtexten som jag nämnde ovan är bara ett exempel, om än mycket grovt.) Och kanske värst av allt så handlar det om inskränkningar i yttrandefriheten och om en kraftig skuldbeläggning av sådana som vågar uttrycka en annan, politiskt inkorrekt, åsikt.

Den våldsbejakande högerextrema fascismen är farlig. Åtminstone punktuellt sett. Men det är få som ägnar sig åt denna typ av fascism, och dessutom är dessa element alltså mycket hårt bevakade. Därför vågar jag påstå att vänster- eller regnbågsfascismen är så oerhört mycket farligare idag. Denna är mer eller mindre mainstream, och det är här massorna finns. Och det är när massorna börjar röra på sig som det blir farligt. Det visar oss historien med all önskvärd tydlighet. Det är då det blir verkligt farligt.

Prideprotester?


Jag deltog alltså inte i helgens högmodsevenemang i Nykarleby. Som jag konstaterade inför Jeppis Pride för några år sedan anser jag detta vara det bästa sättet att protestera och uttrycka sin åsikt om Pride. Att strunta i det hela och låta de som vill marschera. Av deltagarantalet att döma resonerade en stor majoritet av Nykarlebyborna likadant som jag här. I flera artiklar i ÖT har, i efterhand, det förundrats över att evenemanget mötte så lite motstånd. Det talades bara, i nedsättande ton, om några hundar som skällde på paraden. På något sätt får jag intrycket att ÖT skulle ha önskat sig någon form av konfrontation eller åtminstone protester. Så det skulle ha funnits något att skriva om, liksom. Nu fick man i stället gräva fram någon religionsvetare som fick leverera en (synnerligen vinklad) analys över bristen på motstånd. Men snälla ÖT, hur skulle det vara om ni i stället skulle se sakerna så som de verkligen är? Det var bara 500 som deltog. Resten ansåg att det här inte var något som de ville engagera sig i. Eller som protesterade på det bästa av sätt, nämligen genom att högaktningsfullt strunta i evenemanget.    

måndag 14 augusti 2017

Om sympati, empati och förståelse


Jag fick i diskussionen under den senaste texten en fråga av vännen Andreas Forsman som jag bara delvis besvarade. Jag lovade att återkomma med ett utförligare svar, och jag vill göra detta trots att Andreas av hans senaste inlägg att döma inte vill fortsätta diskussionen. Detta respekterar jag givetvis, men jag vill som sagt ändå svara på frågan jag fick. Speciellt som den har udden riktad mot min person och samtidigt kommer väldigt nära själva centrum av kontroversen kring hbt-frågorna. Frågan lydde:  "Vad har hänt genom åren? För över 20 år sedan fanns jag i samma kristna gemenskap som du, jag höll inte med dig i allt då heller. Men jag upplevde dig som en sympatisk, empatisk och förstående människa. Vart har det tagit vägen genom åren?"

Ja, vart har sympatin, empatin och förståelsen tagit vägen? Svaret är förstås att dessa inte har försvunnit någonstans. Säkert har (också) jag utvecklats på både gott och ont under de senaste 20 åren, men när det gäller (speciellt) dessa frågor är det faktiskt empatin som driver mig. Tro det den som vill och låt bli att tro den som inte vill, men så är det. Låt mig förklara vad jag menar:

Allting kan kokas ner till frågan om vad som är kärleksfullt. Är det kärleksfullt att se bort när människor beter sig på ett sätt som skadar dem själva och andra? Vuxna människor gör mycket galet idag, och så har det förstås alltid varit. Många gånger är det ändå inte de själva som får betala det högsta priset för dessa galenskaper, utan många gånger (ja, t.o.m. oftast) är det de svagaste och mest utsatta som får ta de största smällarna. Alltså barnen. Så är det när vuxna (eller halvvuxna) människor hoppar i säng med varandra utan att vilja ta ansvar för följderna och resultatet blir en abort. Eller många aborter. Vem betalar här det högsta priset? Javisst. Det lilla barnet som aldrig fick födas. Eller när vuxna, gifta, människor låter begären styra och begår äktenskapsbrott med skilsmässa som följd. Vem får ta den hårdaste smällen då? Givetvis barnen.

Idag är det hbt-frågorna som är högst uppe på agendan. Vuxna människor som menar att de har rätt att ha barn trots att det biologiskt är en omöjlighet. Resultatet blir att vi kommer att ha en massa barn som växer upp utan sin far eller sin mor. Sedan när dessa barn märker att det är något galet med deras familjekonstruktion – att det är något som fattas dem – ja, då begår samhället ett dubbelt svek mot dem. När samhället, genom att lagstiftningsvägen omforma äktenskapet och därmed säga att det är precis lika bra med två kvinnor (eller två män) som föräldrar, ger samhället en kraftig signal som säger åt dessa barn att det visst inte är något fel på deras familjekonstruktion. Men barnen VET ju att det är något som inte är rätt. Som inte är bra. Var är då felet? Jo, när dessa barns inre ropar högt efter den saknade fadern/modern säger samhället att denna saknad är felaktig och att felet sitter hos dem själva. Hos barnen. Detta är en ypperlig grund för psykiska störningar och kommer att leda till oerhört stora problem. För de drabbade individerna, men också för samhället i stort. Det finns redan många exempel (på individplanet) på hur galet detta kan bli.

Sedan har vi förstås evighetsfrågan. Den kristna tron är en uppenbarelsereligion, och det betyder att vi erkänner att Gud (om han finns, vilket ju är en självklarhet för en kristen människa) är den han är. Detta helt oberoende av vad vi anser om honom. Detta vem han är behöver han, om vi ska veta något om det, berätta (läs: uppenbara) för oss. Här brukar vi tala om den allmänna och den särskilda uppenbarelsen. Skapelsen i sig, alltså att den finns, är den allmänna uppenbarelsen. Det som alla kan se. Det är som när vi går i en trädgård. När vi ser att trädgården är välskött – gräset är klippt och rabatterna är ansade – kan vi anta att det finns en trädgårdsmästare, även om vi inte kan se honom. Någonstans. Men om vi ska få veta något mera om honom, t.ex. om han är gift och har barn, ja om han är en han eller en hon, vad han kör för bil, vilken telefon han har, vad han tycker om och vad han ogillar, ja, då måste han på något sätt meddela sig med oss angående dessa saker. Där har vi så den särskilda uppenbarelsen.

Gud har meddelat sig med oss. Genom mänskliga ord, ord som vi kan förstå. Han har berättat för oss om sig själv, om oss och om vår situation, om vad han har gjort för att vi ska kunna ha gemenskap med honom. Men inte bara det. Han har också berättat för oss vad han anser om olika saker och om hur vi människor borde leva för att skada oss själva och varandra så lite som möjligt. Han har också berättat vad som är sådant som kan skada oss människor inför evigheten och i värsta fall leda till att vi går förlorade för evigheten. Här kunde flera sker nämnas, men just i detta sammanhang är det en speciell sak som är aktuell: "Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike." (1Kor. 6:9-10)

Evighetsfrågan, alltså. Så, vad är mest kärleksfullt? Att le och låtsas som att allt är väl, eller att säga som det är, även om det kan uppfattas som ett hårt tal? En människa som bryr sig om sin medmänniska, en empatisk människa, säger nog som det är, även om det kan uppfattas som ett hårt tal. De till namnet kristna som skriver böcker som lurar människor att tro att allt är gott och rätt så länge det kan gå under rubriken kärlek, som går med i Pride-parader och ler mot syndaren och låtsas som att allt är väl när det inte är det och så ser ut att vara mera kärleksfulla och förstående än Gud själv, dessa leder sina medmänniskor rakt mot stupet. Är det kärleksfullt, sympatiskt och empatiskt? Svaret på den frågan är förstås uppenbart.

Det här blev ett långt svar på en relativt kort fråga, men förhoppningsvis klargör detta svar en del saker.  



söndag 13 augusti 2017

Försvunnen kommentar

Jag fick igår en kommentar under texten om att gå i takt som av någon anledning har försvunnit och inte syns här på bloggen. (Jag fick den endast per e-post.) Kommentaren lydde: "Saknade dig på Pride, du hade haft ett gyllene tillfälle att möta och omvända de största syndarna du hittar i världen. Men det är ju tryggare här på bloggen där de inte syns till."

Här finns det mycket som kunde, och kanske borde, sägas. Först och främst är den anonyme kommentatorn fruktansvärt naiv. (Eller så låtsas han/hon bara vara det...) Är det någon som, på allvar, tror att det skulle ha tillåtits finnas avvikande åsikter i pride-tåget? Tänk dig vad som skulle ha hänt ifall jag varit där och vecklat ut en banderoll som skulle ha uppmanat människorna till omvändelse och som kanske skulle ha sagt något i stil med att homosexualitet är onaturligt och en styggelse inför Gud? Nej. Pride handlar bland annat om propaganda och om likriktning, och då får inte avvikande röster höras. Inte på plats, och inte heller i media. (Jag skrev faktiskt en kommentar på svenska.yle.fi där jag försökte problematisera tanken om att Pride handlar om kärlek, men den blev givetvis inte publicerad.)

Precis som Peter Nynäs säger i en artikel i dagens ÖT så uppfattas allt som problematiserar Pride som hets mot folkgrupp. (I övrigt håller jag inte med om något han säger. Jag får kanske återkomma till detta senare.) Det är framför allt här som hbt-rörelsens (och framför allt dess understödjares) fascistoida tendenser kommer i dagen. För ja, denna rörelse - som utåt ser så färgrann, glad och munter ut - är i grund och botten en fascistisk rörelse. Fascistisk i den meningen att den eftersträvar total underkastelse av alla, lydnad, likriktning och herravälde över människors beteende, tankar och åsikter.

Varför saknades jag då på Pride i Nykarleby? Av många orsaker, men först och främst för att ett deltagande i en pride-marsch alltid uppfattas som stöd för det som hbt-rörelsen står för. I grunden alltså för regnbågsfascism. Pride handlar nämligen INTE om kärlek och alla människors lika värde. Detta argument används bara för att lura med folk som inte har klarat av att genomskåda detta fenomen. Simpelt bondfångeri, helt enkelt. Om Pride skulle handla om det skulle jag mycket väl ha kunnat vara där. Men nej, Pride handlar om normbrytande (vilket t.o.m. sägs rakt ut i kommentarsfälten här och var), om uppror mot naturen och mot Guds goda ordningar och om att markera överhöghet.(Det är därför det är så viktigt att regnbågsflaggan hissas på alla orter. Gärna på centrala platser.)

Sedan syns nog hbt-förespråkarna här på bloggen också. Så den anonyme kommentatorn kan nog, åtminstone till den delen, vara lugn.   



torsdag 10 augusti 2017

Om Kyrkpressens rubriksättning


Hemkomna från en kombinerad semester- och missionsfestresa till Åland/Åbo möttes jag vid frukostbordet av en intressant artikel krönt av en fullständigt bedrövlig rubrik i senaste veckas Kp. "Bibelbältet vi älskar att hata", löd rubriken. Om artikeln i sig, och den analys som ingår i artikeln, finns kanske inte så mycket att säga/tillägga. Annat än att jag aldrig har uppfattat termen "Bibelbäste" som något negativt, vilket den tydligen var, åtminstone från början. Termen kan vara problematisk, men det poängteras klart och tydligt i analysen. Men rubriken...

Först och främst: Vem är rubrikens "vi"? Är det Kyrkpressens redaktion? Är det stiftsledningen? Alla som finns utanför detta "bibelbälte"? Alla som inte älskar sin Bibel och vill tro och lyda Guds ord? Alla som inte hör till en väckelserörelse som betonar Guds ords auktoritet?

Ordet "vi" använt på detta sätt skapar motsättningar och drar upp gränser. Visst. Dessa gränser finns nog där ändå, kan man hävda, men varför betona dem på detta sätt om, och jag säger om, Kp faktiskt vill vara en tidning för hela stiftet? Men faktum kvarstår: Här målar Kp bilden av den förståndiga gruppen ("vi") och så de andra. De där. De annorlunda. Underförstått: De som inte begriper bättre. De som inte har hängt med i utvecklingen. Att underförstå på detta sätt är inte, hävdar jag, att läsa in för mycket i detta. Satt i relation till Kp:s ställningstaganden under senare tid och tidningens sätt att bedriva kyrklig journalistik under Maj Wikströms ledning är det snarast följdriktigt.

I ingressen talar Andreas Häger om "den makt ett ord kan ha", då förstås syftandes på ordet "bibelbälte". De som lade rubriken kunde gott ha tänkt lite längre, tycker jag. För, precis som Häger konstaterar, är språk makt. På samma gång kunde rubriksättaren också ha funderat lite på ordet "hata" i rubriken. Ordet "hat" är ett mycket starkt ord som i detta sammanhang fördjupar klyftan mellan rubrikens "vi" och "de andra". Men det var kanske rubriksättarens avsikt, att använda ett så här starkt ord och fördjupa klyftan. Eller?

Jag hoppas att det i denna veckas nummer ingår en ursäkt. I nätversionen av artikeln finns inte längre denna fullständigt bedrövliga rubrik, men korrigeringen kom alldeles för sent.  

onsdag 2 augusti 2017

Gå i takt, annars...

Det är som sagt Pride-tider, och då ska alla vara glada, sjunga, le och prisa hbt-agendan i alla tonarter. Den som har insett hur farlig denna är för människorna och samhället i stort ska förstå att åtminstone vara tyst. Detta fick svenska KDU:s Adam Davidsson erfara på ett mycket handgripligt sätt. Han konstaterade, vilket ju är helt riktigt, att "perversa veckan" har börjat, och så frågade han om det finns något filter som kunde göra att man skulle slippa alla uppdateringar gällande vad som händer i Stockholm denna vecka. Nåväl, kritiken lät förstås inte vänta på sig, och trycket - såväl utifrån som inifrån - gjorde att Davidsson fick göra en pudel och be om ursäkt.

Vi har yttrandefrihet i våra länder, men denna håller på att bli synnerligen selektiv. Idag gäller i stället att alla ska gå i samma takt och låtsas som att alla tänkbara perversiteter som samsas under hbt-paraplyet är ok. Och varje gång någon tvingas att göra som här skedde tar yttrandefriheten ett litet steg bakåt och högmodspropagandan ett litet steg framåt. Det är därför det skulle vara så oerhört viktigt att vi skulle vara många som ännu vågar varna och protestera och kalla detta för vad det är. Det går lätt att tysta en eller ett par röster. Tiotusen röster tystar man inte lika lätt. 

Om den inifrån kommande förföljelsen, del 2


Jag skrev för ungefär tre och ett halvt år sedan om en profetia jag hade snubblat över som handlade om detta fenomen som jag beskriver i den senaste texten. Texten som jag skrev är aktuell på flera sätt, inte minst på grund av det som sägs i slutet av sista stycket. Vi har snart nått halvvägs in i den tidsram jag då drog upp, och mycket har hänt. Mera ligger säkert strax bakom hörnet. Jag klistrar avslutningsvis in en del av texten "Lehtonen, Israel och Finlands Sion" från 26/2 2014.

Jag hörde för en tid sedan om en profetia/vision som Ensio Lehtonen (1906-1971) framförde något år före sin död. Han menade att det kommer en tid när landet Israel, som det gamla förbundets löftesfolk och löftesland, och Finlands Sion, alltså den lilla skara som vill hålla sig till Guds ord och bud, kommer att råka in i liknande svårigheter. Enligt Lehtonen kommer Israel att bli utstött av alla andra länder och få stå helt ensamt mot resten av världen. Finlands Sion, igen, kommer att få lida förföljelse inte bara från världen utan framför allt – och detta som det nya i sammanhanget - kommer förföljelsen att komma från sådana kretsar där man till det yttre bär det kristna namnet.

Israel har alltid varit en nagel i ögat på sina grannländer, det är inget nytt. Men jag menar nog att vi idag ser något nytt komma runt hörnet. Media överlag har en längre tid vinklat nyheterna så att Israel och Israels försvar av sina medborgares säkerhet har framstått som orsaken till den svåra situationen i Mellanöstern. Denna propaganda börjar så småningom bära frukt, och här torde vi ha mycket ont osett ännu. När man dessutom ser på hur Israel behandlas i FN och vilket tryck på eftergifter landet utsätts för i det internationella samfundet kan man bara ana sig till vad den nära framtiden kommer att kunna föra med sig.

Vad gäller Finlands Sion och det lidande hon utsätts för ser vi också här en förändring under de senaste några åren. Som kristna har vi alltid fått utstå kritik och hån från världen, det hör liksom till. Men i takt med att sekulariseringen går framåt och kyrkans betydelse minskar har denna kritik blivit kraftigare och mera påtaglig. Men detta är ännu inget som vi ska förundras över. Det nya här är detta med den inifrån kommande förföljelsen. (Om vi använder oss av det ordet.) Vi talar om prästvigningsstopp, obehörighetsförklaringar och allmän marginalisering. De röster som vill hävda Guds ords auktoritet tystas ner och fråntas sina plattformar (läs: Predikstolar) där de kan föra fram ett oförfalskat och klart evangelium. För att inte tala om en klar och tydlig lagförkunnelse! Nu kanske någon tycker att det för lite väl långt att tala om ”förföljelse” här, och det stämmer säkert nog åtminstone till en del. Men se hur rasande snabb utvecklingen har varit under de senaste åtta åren! Tänk sedan åtta år framåt i tiden med samma snabba (och t.o.m. eskalerande!) utveckling. Var befinner vi oss då?
  

tisdag 1 augusti 2017

Om den inifrån kommande förföljelsen, del 1


Jag har den senaste tiden tagit lite del av vad som är på gång inom kristenheten i USA. Bland konservativa och bibeltrogna amerikaner finns det idag en utbredd oro över utvecklingen bland evangelikala kristna. Man talar om och varnar för den starka tendens som finns och syns och som går ut på att enskilda kristna och hela kyrkosamfund glider bort från Guds ords undervisning och därmed från Guds vilja i speciellt etiska frågor. Detta gäller då förstås framför allt äktenskapet som ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna och överlag gällande äktenskapets helgd och sexualitetens plats i äktenskapet – och endast i äktenskapet. Detta är givetvis en oroande tendens och något som behöver påtalas. Sannerligen inte bara i USA.

En stor nyhet, som vad jag vet inte har nått över några nyhetströsklar alls här i vår del av världen, är det som hände inom den presbyterianska kyrkofamiljen i våras. Timothy Keller, som är välkänd som författare, apologet och kyrkoledare även här i Finland, tilldelades Kuyper-priset. Detta pris delas ut av Princeton theological seminary. (Dylika pris är betydligt vanligare förekommande i USA, och här hos oss förstår vi kanske inte riktigt poängen med dem...) Nåväl, efter starka påtryckningar från gamla studenter vid Princeton, och inifrån de presbyterianska kyrkorna, återtog priskommittén sitt pris med motiveringen att Keller är motståndare till kvinnliga präster och hbt-personers rätt att fungera som pastorer i kyrkan.

Kritiken mot detta konstiga beslut har inte låtit vänta på sig - och den har inte varit nådig. Den kände apologeten William Lane Craig säger t.ex. att det är märkligt att en person som helt står i den teologiska tradition som den teolog som priset är uppkallat efter förvägras detta pris. Enligt Lane Craig visar det här på en olycklig glidning/utveckling inom den presbyterianska kyrkan. Alvin Plantinga, den idag kanske främste filosofen i USA, säger att detta visar på hur mångfalden inom vetenskapen och den vetenskapliga friheten har kringskurits.

Nu ska vi förstås inte förvånas när sann, biblisk kristendom pressas ut i marginalen. Detta är något som Guds ord har förutsagt kommer att ske. Vi har också sett detta hända här i vårt land. Många gånger. Just med hänvisning till de frågor som även gjorde att Timothy Keller förlorade sitt redan tilldelade Kuyper-pris i USA. Unga män som har en biblisk ämbetssyn har redan i tjugo år förvägrats prästvigning. Redan prästvigda män som vill hålla sig till en biblisk ämbetssyn kan inte väljas till kyrkoherdar. I Sverige är vi idag väldigt nära en situation där vi kan byta ut ordet "ämbetssyn" i de föregående exemplen mot ordet "äktenskapssyn". I Norge torde vi redan vara där. Förföljelsen mot de kristtrogna kommer idag inte så mycket utifrån som inifrån de sammanhang där vi finns och som bär det kristna namnet.

Prästvigningsstoppet är till synes riktat mot några få unga (alla idag inte längre så alldeles unga!) män, men praktiken visar att detta stopp får stora följder för hela församlingar och för hela kyrkan. Idag har vi flera kyrkoherdetjänster i de mest bibliskt-konservativa delarna av vårt svenska stift som är obesatta/endast tillfälligt besatta eftersom det inte finns någon som har sökt dessa tjänster. Alternativt inte förklarats behöriga att söka dem. Detta problem är än så länga bara i sin linda, men inom fem år kommer pensionsbomben bland kyrkoherdarna att brisera och med denna kommer vi att få en verklig krissituation. 

Således ser vi att kyrkans fientlighet mot Guds ord och Guds vilja på detta område inte bara drabbar några enskilda teologer som inte kan få prästvigning utan i själva verket drabbar, och kommer att drabba, hela församlingar, prosterier och i den meningen hela kyrkan. För att sedan inte alls tala om den bibelteologiska nivå på största delen av de teologer som idag blir prästvigda och den katastrof detta har lett till och ännu kommer att leda till för kyrkan i form av relativisering av det kristna budskapet. Kyrkan håller på att begå självmord, och de få röster som påtalar problemet tystas ner. Jag har t.ex. försökt påtala detta i en insändare i Kp där jag också efterfrågade biskopens ansvar för oss kyrkomedlemmar som vill hålla oss till Guds ord, men denna insändare refuserades på synnerligen tvivelaktiga grunder.