Om överheten, del 1

Jag lyssnade för en tid sedan till ett bibelstudium på nätet som jag, vid en första genomlyssning, inte alls gillade. Studiet handlade om överheten och om att vi som kristna alltid bör underordna oss den världsliga överhet vi har över oss. Jag gillade som sagt inte det här. Det bor nämligen i mig, liksom i alla andra människor i tiden efter syndafallet, en liten (eller större) upprorsmakare. Vi kan kalla denna vurm för revolt för både det ena och det andra. Ibland får det heta vad det är – en vilja att revoltera och göra uppror – andra gånger får det heta något mycket vackrare som "rättspatos" eller "vrede över världens orättvisor", eller något liknande. Men gemensamt för detta är denna vilja att revoltera mot en, som man tycker, orättfärdig överhet som missbrukar sin makt. I studiet talades det också om att det idag är vanligt, bland både kristna och bland liberaler, att se överheten, samhällsfunktionerna – ja, hela samhället – som något ont. Ser man på! Där kände jag igen mig själv. Och nu menade alltså bibelstudiehållaren att denna hållning är felaktig. Ja, till och med obiblisk. Jag gillade alltså inte det jag hörde.   

Men det var ändå något med detta studium som gjorde att jag ville lyssna en gång till, och när jag gjorde det insåg jag att det ändå fanns något i mig som bejakade det som sades. När jag, så småningom, valde att acceptera det jag hörde hände något mycket intressant. Mitt synsätt i frågan svängde på en gång! Jag hade råkat ut för ett paradigmskifte. Ett sådant kan, som denna gång, vara till och med en riktigt svindlande upplevelse. I det samma insåg jag också varför jag hade ogillat budskapet första gången jag hörde det: Det var den gamla människan i mig och hennes vilja till revolt och uppror som hade fått komma till tals. Som hade fått bestämma hur jag såg på dessa saker.

När jag insåg hur det låg till med detta fick jag bekänna denna upprorsbenägenhet som den synd den är, och när jag gjorde det infann sig en härlig frid. En sådan frid som kommer av att man har återvänt till den rätta, bibliska, vägen från sina egna irrvägar. Paradigmskiften som är så här omfattande är, vill jag tro, rätt så ovanliga i min ålder. Det är ju nämligen så att när man gått över de fyrtio har man långt stelnat i sina former och det är väldigt sällan man på detta sätt får uppleva några dylika paradigmskiften, med tillhörande omvändelse i tanken. För den som vill dela denna upplevelse, eller åtminstone de resultat den ledde till, kommer jag i det följande att teckna ner de tankar som jag mötte i detta bibelstudium samt de funderingar dessa tankar gav upphov till hos mig. Det blir, antar jag, en ganska lång text, varför jag finner det bäst att dela upp den i flera delar. Så om du läser detta kan du med fördel börja med denna första del (som vi kunde kalla prolog), och sedan ta delarna i ordningsföljd. Jag planerar att sätta upp en del av denna (långa) text per dag under de närmaste dagarna.

Om du läser dessa texter får du gärna berätta om du, liksom jag, upplever den gamle Adams motstånd mot det jag skrivit. Eller, och ännu viktigare, om du har något att invända utifrån Guds ord. Sådana invändningar tar jag också mycket gärna emot!