Clinton, Trump och vår social-liberala media

Nu är det bara en dryg månad kvar till presidentvalet i USA. Jag som alltid har varit väldigt intresserad av amerikansk politik tycker att detta presidentspel är bland det mest intressanta som finns. Åtminstone i nyhetsväg och när det gäller politik. Kombinerat med mitt intresse för hur media fungerar kan säkert var och en förstå att det känns lite som julafton just nu.

Jag såg den första debatten. Inte hela, men dess andra halva. Live, givetvis. Det säger för övrigt inte lite. Jag är också ishockeyintresserad, och jag anser att World Cup är årets största idrottshändelse. Men nattmatcherna har nog fått vara för min del.

En av mina huvudteser angående vår media är att den är vänstervriden. Eller kanske ännu rättare sagt: Extremt socialliberal. Ordets första led beskriver den ekonomiskt-politiska hållningen och den andra leden de värderingar som regerar inom media. Vårt stora problem här är att vi, som nyhetskonsumenter, är så marinerade i denna socialliberalism/vänstervridning att vi helt enkelt inte varseblir den trots att vi konfronteras med den varje dag. Eller kanske just därför. Men när fokus sätts på amerikansk politik och det amerikanska samhället blir bilden bra mycket tydligare. Då blir kontrasten synlig.

Jag minns speciellt presidentvalet 2004, alltså när George W Bush (R) blev omvald. Hela valrörelsen igenom rackade vår media ner på den sittande presidenten, och alla var rörande eniga om att han inte skulle ha ens skuggan av en chans mot utmanaren John Kerry (D). I princip alla röster som hördes talade för Kerry och därmed blev den allmänna uppfattningen att han absolut kommer att vinna valet. Jag minns när jag lyssnade på radionyheterna dagen efter valet och alla kommentarer var fullständigt chockade över utgången. Jag minns speciellt en radioredaktör som, nästan med gråten i halsen, frågade hur det kunde gå så här?

Svaret är givetvis enkelt: Vår media har inte koll på stämningarna och det politiska läget i USA. Medias språkrör torgför i stället sina egna förväntningar och förhoppningar och tycks tro att man i USA tycker och tänker på samma sätt som vi. Men sanningen är att socialliberalismen inte är en universell hållning. Att alla inte är marinerade i samma värderingssoppa och att USA är något helt annat än (Nord)Europa.

Inför detta val är det igen samma visa i vår media. Demokraternas kandidat är god och republikanernas kandidat är ond. Särskilt som denne råkar vara Donald Trump. Demokraternas kandidat haussas upp till skyarna och republikanernas kandidat skrivs ner till... Ja, knappt mera än ingenting. Och igen lurar man både sig själva och alla oss som tar del av nyhetsrapporteringen och analyserna. Ta nu till exempel denna första valdebatt. Här skriver alla om hur Clinton krossade Trump. Saken är fullständigt klar. Men. I USA säger så gott som alla gallupar att Trump vann debatten. Men detta rapporteras inte i vår media. Här får i stället utvalda experter komma till tals - bara de har rätt åsikt, vill säga. Alltså att Clinton vann.

Yle Vega hade hittat en i Finland bosatt amerikanska som man tyckte borde få komma till tals angående just denna första valdebatt. Mellan raderna kunde man sluta sig till att hon var både feminist och anhängare av "Planned Parenthood". Samt varm Clinton-anhängare. Trots redaktörens försök att ge en bild av objektivitet blev slutresultatet ännu en gång det samma: Alla anser att Clinton vann debatten. Alla anser att Clinton kommer att vinna valet. Alla anser att Trump skulle vara en katastrof som president. Sedan "glömde" redaktören den lilla detaljen att han kanske borde ha sagt att en feministisk Planned Parenthood-anhängare kanske inte är helt representabel för det amerikanska folket. För det finländska folket kanske, och för vårt mediafolk i synnerhet, men inte för det amerikansk folket. Men det glömde han alltså. Men det här passar förstås perfekt in i den bild som målas upp för oss. Media håller igen en gång på att lura oss att tro att utgången av detta val är given. Samt att, om det ändå skulle gå så som det inte kan gå – alltså att Trump vinner valet – så kommer världen att gå under.

Igen är det alltså bäddat för en stor chock. Få se om vi igen får se/höra en redaktör, med gråten i halsen, fråga någon lika chockad expert hur det kunde gå så här?

Nu behöver jag kanske ännu tillägga några saker. Om jag skulle ha rösträtt i det amerikanska presidentvalet skulle jag INTE rösta på Trump. Som den republikan jag är skulle jag förstås inte heller rösta på Clinton. Men detta inte bara för att jag är republikan, utan också för att jag menar att Clinton är ett mycket större hot än vad Trump är. Speciellt för världsfreden.