torsdag 28 maj 2015

Den nya fascismen, del 2


Jag är pälsdjursfarmare, och som sådan har jag i min produktion valt att satsa på kvalitet i stället för kvantitet. Detta innebär att jag, kanske inte så ofta jag skulle önska men dock, får sälja avelsdjur åt andra farmare. Till saken hör att det idag finns ett stort intresse för våra högklassiga avelsdjur i Kina. Som alla som vet något om denna bransch känner till så är djurskyddslagstiftningen i Kina på en helt annan (och lägre) nivå i Kina än vad den är i Finland. Bland annat därför vill vi inte att livdjur ska exporteras till Kina. Därför kontrollerar vi noga vem vi säljer djur åt, och alla som köper djur av mig får skriva på ett kontrakt som förbjuder dem, vid ett högt vite, att på något sätt verka så att det djurmaterial de köper av mig direkt eller på omvägar hamnar i Kina. Emellertid kan det uppstå situationer när jag ändå inte helt och fullt kan lita på att den som vill köpa djur av mig verkligen kommer att hålla sig till det kontrakt han undertecknar. Då är det min fulla rätt, och skyldighet, att vägra sälja avelsdjur åt denne köpare.

Detta att man som företagare har rätt att välja vem man köper av och säljer åt är en fullständig självklarhet. Jag har alltid rätt att vägra sälja en vara - eller i mitt fall ett avelsdjur - åt en presumtiv köpare. Utan att motivera varför. På samma sätt som jag som företagare har rätt att välja vem jag anställer, vilket vi var inne på i en diskussion här. Eller så har det alltså överlag varit. Ända tills den nya fascismen trädde in på scenen, vill säga. När så skedde försvann friheten och rättigheterna ut genom bakdörren och tvånget kom in genom paraddörren. Detta till och med i landet "over there" som ju på pappret är "the land of the free". Så inte längre i verkliga livet, dock. Inte sedan den nya fascismen kommit in på scenen, alltså. Nu säger jag inte att detta är någon enkel fråga. Tvärtom. Här finns två intressen, om vi kallar dem så, som konkurrerar. Företagarens frihet att välja vem han säljer sina varor åt, och rätten att, som det heter idag, inte bli "diskriminerad". Även om denna konflikt har funnits också tidigare kan jag inte tänka mig att den någonsin tidigare skulle ha blivit lika accentuerad - och fått en så tydlig kantring åt den ena sidan som just nu och i just denna fråga. FÖr att sedan inte tala om de fullständigt horribla följderna det idag får när en företagare hävdar sin rätt att inte sälja en vara.

På nätet har framför allt två synnerligen beklämmande fall presenterats. I det första fallet handlade det om ett par, Melissa och Aaron Klein, som ägde ett litet bageri i Gresham, Oregon. Detta bageri hade specialiserat sig på bröllopstårtor. Så en dag kom ett lesbiskt par in i deras lilla bageri och ville ha en tårta till sitt bröllop. Paret Klein, som ju var fria företagare, använde sig av sin rätt att välja vem de sålde tårtor åt och avböjde således att göra en tårta åt det lesbiska paret. Problemet var bara det de två företagarna hade missat det faktum att de nu utmanade den nya fascismen och att deras rättigheter, som de alltså tidigare hade vant sig med, nu inte längre gällde. Slutresultatet? Paret Klein dömdes att betala 150 000 dollar i skadestånd. Inte nog med det: HBT-aktivister trakasserade deras affär och deras kunder tills paret till sist blev tvungna att stänga sitt bageri. Så går det när man utmanar den nya fascismen.

Det andra fallet handlar om en äldre kvinna, Barronelle Stutzman, som har en blomsteraffär i Richland, Washington. Hon brukade bland annat göra blombuketter till bröllop, och en dag kom ett homosexuellt par in i hennes lilla affär och ville ha en blombukett till sitt bröllop. Stutzman, som ju var van vid att hon hade rätt att välja sina kunder, ville inte ställa upp och sälja någon bukett åt paret. Tyvärr hade också hon missat att hon i och med detta utmanade den nya fascismen. Slutresultatet? Barronelle Stutzman blev trakasserad på sociala medier, och HBT-aktivister har skickat massvis med hatbrev åt henne. Så småningom tog en åklagare tag i ärendet och drog Stutzman inför rätta och nu kan hon förlora sin affär, sitt hem och alla sina besparingar. Till saken hör att Barronelle Stutzman under åren haft flera öppet homosexuella anställda och även sålt blommor åt det homosexuella paret som nu alltså ville köpa en bröllopsbukett.

Inser vi vad som håller på att hända? Friheter och rättigheter som vi under lång tid har vant oss vid gäller inte längre. När den nya fascismen tar över är det i stället tvång som gäller. Man drar sig inte för att trakassera sådana som vågar hävda sina rättigheter, och så träder också rättssystemet in och klämmer åt den som vågar tänka själv och hävda sina rättigheter. Hårt, dessutom. Idag i USA, kanske redan i morgon här hos oss.

onsdag 27 maj 2015

Situationsbeskrivning av Finlands Sion?

"Ve er, ni Israels herdar, som bara tagit hand om er själva! Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? I stället åt ni upp det feta, ni klädde er med ullen och slaktade de gödda djuren. Men ni tog inte hand om hjorden. De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem. De skingrades, eftersom de inte hade någon herde. De blev till mat åt alla markens djur när de skingrades. Mina får irrar nu omkring på alla berg och alla höga kullar. Över hela landet är mina får kringspridda utan att någon frågar efter dem eller söker upp dem." (Hes. 34:2-6)

lördag 23 maj 2015

Den nya fascismen




Jag håller som bäst på att se TV-serien "V". Tyvärr inte den ursprungliga versionen från 1984 (även om jag har den på VHS), utan "re-maken" från 2009. Det går förstås att se denna serie som ren sci-fi, men då missar man själva huvudpoängen. Serien handlar egentligen om och beskriver motståndsrörelsen och motståndsrörelsens väsen. Som sci-fi skulle serien vara rent av dålig (ödlor som vill invadera jorden!), men om man ser den som en studie i motståndsrörelsens dynamik blir den väldigt intressant. Kenneth Johnson, som skrev manuset till versionen från 1984, inspirerades av nazismens uppgång och fall, och ursprungligen var inte tanken att serien skulle handla om utomjordingar, utan om hur USA invaderas av ett annat land och förvandlas till en fascistisk diktatur.

Själva tanken på att USA blir en fascistisk diktatur efter att ha invaderats är intressant, men det som Johnson - och de flesta andra - missar är att det fascistiska hotet sannerligen inte kommer utifrån (i formen av en invaderande makt), utan inifrån. Det behövs helt enkelt inte någon invaderande makt för att ett samhälle ska bli fascistiskt eller t.o.m. förvandlas till en fascistisk diktatur. Inte heller är det de (synnerligen marginella) fascistiska och/eller nynazistiska partier som idag finns här och var som är det stora hotet. (Även om dessa givetvis inte ska tas lätt på - vilket inte heller idag görs.) Nej, det fascistiska hotet kommer nog på annat sätt och i andra former.

För att försåt varifrån hotet kommer behöver vi se på vad fascismen egentligen är - och vad den inte är. Fascism handlar inte primärt om extrem högerpolitik. Lika gärna kan det vara fråga om extrem vänsterpolitik. Därför är risken stor att man helt missar fascismen ifall man bara bevakar extremhögern. Fascism handlar inte heller primärt om jude- eller annan rasistiskt motiverad förföljelse. T.ex. Hitler använde sig av judarna och judehatet för att förena de egna leden, och som sådant fungerade det. Dagens fascism behöver, för att bli en verkligt engagerande folkrörelse, ett liknande, påhittat, hot för att samla leden, men det behöver inte vara judarna. Det kan vara vad som helst. Så om vi bara bevakar judehatet (vilket vi givetvis ska göra!) så är risken också stor att vi missar dagens framväxande fascism. Vilken grupp som helst duger så länge man kan förena massorna i hatet mot denna grupp.

Nå, nu har vi behandlat vad fascismen INTE är. Vad ÄR den då? Vad handlar fascismen ytterst om? Fascismen handlar ytterst om tvång. Om likriktning, totalitarism, kontroll och förföljelse av allt och alla som motsätter sig fascismens maktanspråk och tolkningsföreträde. Dessa må sedan vara liberaler eller konservativa. Blåa, röda eller gröna. Men den gemensamma nämnaren för de som uppfattas som ett hot är att de tänker själva och också låter andra veta vad de anser.

Kenneth Johnson valde, som de flesta andra amerikaner garanterat också skulle ha gjort, att fokusera på ett utifrån kommande fascistiskt hot. Jag vill hävda att själva tanken att hotet skulle komma inifrån är främmande - kanske framför allt för amerikaner som fortfarande gärna vill se USA som "the land of the free". Det samma gäller givetvis också för oss. Man blir så oerhört lätt blind för inifrån kommande hot. Men i efterdyningarna av 9/11 har vi sett att USA, och även andra länder, egentligen väldigt lätt får fascistiska drag. Alltså när man ser på vad fascismen egentligen är.  

I den senaste texten lät jag förstå vart jag vill komma med detta. Vad som är dagens "larmande hop" och den nya fascismen. (I dag inte ännu fullt ut, men risken är stor att vi kommer dit om vi inte inser hotet och tar det på allvar!) Dagens fascistsymbol är INTE svastikan, utan dagens (och morgondagens) flagga/symbol kommer i alla regnbågens färger.

Fallet Ekenäs högstadium visar vart vi är på väg. De som inte håller med ska förstå att hålla tyst och rätta sig i det led som majoriteten (av de larmande) ställer upp. Den oheliga alliansen mellan HBT-vurmarna och media gör att den som obstruerar och vågar vara av annan åsikt får löpa gatlopp i media. Detta gatlopp gör att de flesta (som har ett jobb att vara rädda om) böjer sig och börjar spela med. Eller, som sagt, åtminstone förstår att vara tysta. Den som känner den europeiska 1900-talshistorien inser att denna mekanism var framträdande i Tyskland på 30- och 40-talen. De som visste vad som pågick var tysta. För att de tvingades vara det.

Inse nu vart vi är på väg! Exemplet Ekenäs högstadium är, i alla sin relativa oskyldighet, dessutom kusligt profetiskt. Skolans hejarklack skulle ha militärtema, men för att det inte skulle bli för "allvarligt" ville man lätta upp det genom att använda regnbågsflaggan. Jag kan, om jag tvingar mig att förstå hur majoriteten av dagens finlandssvenskar ser på regnbågsflaggan och vad den påstås stå för, förstå hur man tänker här. Men när jag slutar tvinga mig att förstå detta halkar jag tillbaka in i verkligheten och vad denna flagga idag står för - alltså åsiktsförtryck, likriktning och hat mot oliktänkare. Kombinera sedan detta med militärtemat och jag tror att du förstår varför jag känner kalla kårar längs ryggen när jag läser dessa nyheter. Samt varför jag idag mera och mera har kommit att bekänna mig till den politiska liberalismen.

torsdag 21 maj 2015

Den larmande hopen


Vi läser som sagt just nu Hesekiels bok i vår husandakt. Där finns faktiskt mycket intressant - också nåd, vilket Ola helt riktigt påpekade i en kommentar igår. (Även om det hittills, vi läste kapitel 32 igår, har varit ganska lite av den...) Nå, igår läste vi om något synnerligen aktuellt. I kapitel 32 står det om många "larmande hopar". Här med avseende på olika folks och kungars arméer. Det är inte svårt att förstå vad Hesekiel avsåg, tänk bara på Hitler stående framför ett folkhav i uniformer av olika slag hållandes ett av sina eldfängda tal. Där har vi själva urtypen för en "larmande hop".

I dagarna fick vi se ett annat exempel på en "larmande hop" och hur en sådan fungerar idag. Det blir snart dags för stafettkarnevalen, och på stafettkarnevalen ska det inte bara tävlas i löpande utan också i hejande. För många deltagare är det här lika viktigt, eller kanske t.o.m. viktigare, än själva stafetterna. Stafettkarnevalens ledning har emellertid (haft) strikta regler för politiserande och agiterande med en nolltolerans för politik. Jag skrev "haft" inom parentes, för givetvis gäller detta inte längre. Den som vill propagera för HBT-frågor får givetvis göra det. (Att någon ens försöker argumentera för att detta INTE är politik visar nog att alla medel tycks vara tillåtna här...)

Nå, nu ville Ekenäs högstadium flagga med regnbågsflaggor i sin hejarklack. Stafettkarnevalens ledning, som alltså hade nolltolerans för politik flaggade givetvis grönt. Eller vitt, för att säga som det är. Man har redan på förhand kapitulerat i denna sak. Lyckligtvis förstod Ekenäs högstadiums lärarkår bättre och bestämde att eleverna inte ska föra regnbågsflagg. Bland annat eftersom, som rektorn konstaterar, man "vill att hela skolan, både personal och elever [ska kunna stå] bakom hejarklackens arbete och tema. I den här frågan lyckades man inte enas". Nå, allt var i sin ordning. Så långt. Men så träder den larmande hopen in på arenan. Yle-arenan, närmare bestämt och svenska.yle.fi. Det blir ett våldsamt hallå, och redan efter ett dygn böjer sig skolan och lärarkåren. Visst får eleverna flagga med regnbågsflaggan! Militärtema med regnbågsflagga. Som "upplättande" faktor. Jag konstaterar i mitt stilla sinne att det inte alls är upplättande, utan synnerligen försvårande. Låt mig återkomma till detta i ett senare skede.

I rektorns motiveringar för att eleverna inte skulle flagga med regnbågsflaggan - som var synnerligen goda, det må tilläggas - sägs, förutom detta med att alla borde kunna stå bakom hejarklackens tema, att "skolan inte ska vara ett forum för politik eller propaganda". Han säger också att: "någon elev kastade fram att vi i nästa år skall flagga för SFP för att visa vårt stöd för kampen för det svenska språket. En annan har föreslagit att vi borde våga köra med ett evangeliskt lutherskt tema. Varför? Jo, för att allt flere människor skriver sig ur kyrkan. Idéerna är kanske bra, men inte i skolans namn".

Rektorn har helt rätt. Om man öppnar för politik i detta sammanhang öppnar man en Pandoras ask. Jag kunde tillägga att man kanske kunde flagga med Sverigedemokraternas flagga för att uppmärksamma det sätt som de behandlas på i Sverige idag. Eller varför inte med svastikan. Nazisterna är ju nog ganska illa åtsatta i dagens västerland. Nå, jag tror du förstår vart jag vill komma. Men vi vet ju alla att, trots att Stafettkarnevalens ledning nu säger att alla flaggor givetvis är välkomna, detta inte stämmer. Vi har idag en situation där alla regler inte gäller för alla. Det finns idag en priviligierad grupp, ett nytt frälse har jag tidigare kallat dem för, som vanliga regler inte gäller för. Om inte på annat sätt så ser nog den larmande hopen till att undantag införs. Och det är så det börjar. Med undantag för vissa speciellt behjärtansvärda ändamål. Sedan...

Redan nu ser vi hur det här fungerar. Som "Läraren" kommenterar på svenska.yle.fi: "Skolans elevkår är naturligtvis inte alls enig. Det är elevkårens styrelse som formellt är enig. De som är av annan åsikt vet att det är bäst att vara tyst."

Det är så det börjar, som sagt. Märk mycket väl mina ord: Regnbågsflaggan står idag inte alls för mångfald, samma rättigheter för alla och kärlek - som det påstås - utan för åsiktsförtryck, likriktning och, när man läser kommentarerna under dessa nyheter, till och med hat. Tyvärr. Kombinera sedan detta med militärtema och vi är många av oss som ser nästa "larmande hop" för våra inre ögon. Det här är oerhört skrämmande! Nästan, vågar jag påstå, profetiskt. Men, som sagt, mera om detta i ett senare skede.

söndag 17 maj 2015

Den stora skillnaden


Joh. 1:17: ”Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.”

Har du tänkt på vilken enorm skillnad Jesus gör? I och med hans inträde i historien svänger allt. ALLT. Han är inte bara ett tillägg till den judiska tron. Inte bara en biblisk person bland andra. Nej. I och med honom förändras allt. Allt blir nytt. Jesu inträde i historien var så oerhört omtumlande och nyskapande att till och med tiden började räknas från det när han föddes. Vår Bibel har två delar – det gamla testamentet och det nya. Det gamla förbundet och det nya förbundet. I det gamla förbundet var det lagen som gällde. Mose. I det nya är det nåden som gäller. Jesus Kristus. Nå, allt det här vet vi. Eller gör vi?

Vi läser som bäst Hesekiels bok från GT i vår husandakt. Vi har kommit ungefär 30 kapitel i den i detta nu, och det är nog, måste jag säga, bland det jobbigaste jag någonsin har läst. Sida upp och sida ner av dom och svärd, krig och elände, klagosånger och död. Fullständigt hopplöst – och det i ordets rätta bemärkelse. Om detta skulle vara den kristna trons innersta väsen, ja, då skulle jag nog ge upp. Och många andra också. De flesta. Kanske alla.

Så har jag också, den senaste tiden, läst på lite om Charles Darwin. Han med finkarna, utvecklingsläran och det naturliga urvalet. Jag insåg för en tid sedan att evolutionen inte i första hand handlar om biologi eller ens om vetenskap, utan först och främst handlar den om filosofi. Filosofi är ju olika sätt att försöka ge ett svar på livets stora frågor. Varifrån kommer vi, varför finns vi här och så vidare. Evolutionen är ett sekulärt försök att ge svar på dessa frågor. Ett svar som inte innehåller ordet ”Gud” eller ”Skapare”. När jag alltså har läst på om Darwin insåg jag varför det var så viktigt för honom att hitta på en sådan filosofi. (Eller egentligen var det inte Darwin som hittade på den, han var däremot den förste som försökte ge utvecklingsläran en vetenskaplig touch.) Darwin var, vilket inte många känner till idag, faktiskt också teolog. Skolad i filosofi, alltså. Det sägs att Darwins egen utveckling gick från att vara en biblisk kristen till att mera och mera se på Bibeln som på vilken annan religiös skrift som helst. Darwins andliga resa kom att föra honom till en punkt där han ansåg att ”Gud i Bibeln beskrivs som en hämndlysten tyrann”.

Jag tror faktiskt att Darwin hade läst för mycket i Hesekiels bok. (!)

När man idag diskuterar tro, och uttryckligen kristen tro, med sekulariserade människor kan man slås av detta samma som tydligen fanns hos Darwin. Dessa människor har helt enkelt fastnat i det gamla förbundet. I det gamla testamentet. De har aldrig kommit fram till nåden. Aldrig förstått detta med Jesus och den oerhörda skillnad han gör. ”Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.”

Jag kan inte precis säga att läsningen av Hesekiels bok är så alldeles upplyftande, andligt sett. Men en fördjupad insikt har denna läsning gett som jag inte vill vara utan. Jag har lärt mig att se – ännu lite tydligare – denna oerhörda skillnad som Jesus gör. Den situation som Hesekiel målar upp är det judiska folkets – och andra angränsande folks – situation utan Jesus. Utan NÅDEN. När vi läser Hesekiels bok kan vi se och förstå vilken också vår situation skulle vara utan Jesus och utan Guds nåd. Dom och svärd, krig och elände, klagosånger och död. Och över allt detta hopplöshetens svarta slöja, insikten om att vårt elände inte kommer att bli bättre eftersom vi människor i oss själva inte kan bli bättre. Att vi inte kan bättre. Att vi är syndare, och att vi kommer att förbli syndare så länge vi lever här på jorden. Och som syndare, som brytare av Guds lag och hans goda vilja, har vi inget annat än domen och straffet att se fram emot.

Men Gud vare tack! Detta skulle ha varit vår situation. Men det är det inte. ”Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.”

Som kristna – alltså till Kristus döpta – är inte längre lagen och dess förbannelse det som definierar oss. Nej, som kristna, som medlemmar i det nya förbundets, det nya testamentets gudsfolk, är det Guds nåd som är grunden för vårt gudsförhållande. Syndare är vi alltjämt, och det vet vi nog alla och känner vi alla i vårt usla kött. När vi tittar in i spegeln är det en syndare som tittar tillbaka på oss. Vi är syndare, men vi är frälsta och förlåtna syndare. Syndare vars synd inte längre räknas inför Gud. För det är det som nåden verkar. Det är vad Guds nåd i Kristus Jesus ger oss. Om vi bara vill ta emot det och leva i det.

För vi har faktiskt det valet. Som människor har vi en viss frihet när det gäller det onda – i detta fall friheten att välja det onda. Att inte ta emot Guds stora gåva som han i sin godhet har valt att skänka oss och kalla oss alla till. Om vi gör så, om vi förkastar Guds gåva och hans kallelse, ja då står vi kvar under lagen och dess förbannelse. Då är vi tillbaka i Hesekiels bok. Då är de straffdomar Hesekiel förkunnade också vår lott. På lagens väg, utanför Guds nåd, kan Gud till och med framstå som den hämndlystne tyrann som Charles Darwin uppfattade honom som. Men då har man alltså på sätt eller annat missat detta med nåden. Man har missat målet, om vi vill säga så.

Detta är inte Guds vilja. Han vill att alla människor ska få stå i hans nåd. Att alla människor ska vara med i det nya förbundets glädje och få del av dess frid och den salighet som finns i och som detta förbund ger. Och det handlar alltså om Jesus. Han är den stora skillnaden. Den alltavgörande skillnaden. Amen!

torsdag 14 maj 2015

Sverige, demokratins och de mänskliga rättigheternas högborg?



Ursäkta att jag säger det, men Sverige är ett märkligt land. På många sätt. Låt mig ta några aktuella exempel. Jag har vid flera tillfällen varnat för - och också skrivit om - de följder förändringarna i äktenskapslagstiftningen fått/kommer att få. När det gäller Sverige är det svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget i denna sak. Realiteten idag i vårt västra grannland är ändå att yttrandefriheten - och även åsiktsfriheten - är allvarligt hotad. För att uttrycka det milt. Jag läste igår på Aftonbladet om Måns Zelmerlöw. Tydligen hade han, någon gång underfjolåret, i något obskyrt TV-program, sagt något som kunde tolkas som så att han ansåg att homosexualitet är onaturligt. Detta ledde till starka reaktioner på flera plan, vilket i sin tur ledde till att han mer eller mindre tvingades göra en pudel. En gigantisk pudel, till och med. Nu går han ut med att han givetvis kunde tänka sig att "dejta en kille" - om han "får feeling".

Yttrandefrihet och åsiktsfrihet? Nej. Sverige håller på att bli ett U-land när det gäller mänskliga rättigheter. Men, som sagt, det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget. Det nya äktenskapet kan, med fog, också sägas vara ett resultat och en följd av åratal av propaganda och ensidig opinionsbildning, men helt klart har det att äktenskapet deformerades gjort att utvecklingen har eskalerat.  

Sedan har vi detta med demokratin. Sverige och svenskarna målar gärna upp sig och sitt land som demokratins högsäte, men i praktiken är Sverige inte längre något demokratiskt land. 13% av de svenska väljarna stängs helt kallt ut från alla möjligheter att påverka dagspolitiken i och med att det parti de har valt att rösta på - och som i senaste riksdagsval var valets enda segrare - stängs ut av de andra partierna. Vad som om möjligt är ännu värre är medias sätt att behandla Sverigedemokraterna. Detta parti utmålas som extremt (också i de frågor där de inte är det), och det anses och framställs som fullt legitimt att störa olika valtillfällen och förstöra den dialog som borde försiggå med detta parti och partiets anhängare.

Demokrati? Nej, inte alls. Och denna nidbild av demokratin försöker och vill medias representanter i Sverige gärna exportera hit till Finland också. Nej tack, säger jag bara! Och tack och lov att Finland, åtminstone ännu, har valt en helt annan väg! (Läs gärna de synnerligen belysande kommentarerna i länken!) Men tyvärr finns det oroväckande tendenser hos media också här i Finland som tyder på att det finns krafter som skulle vilja gå samma väg som i Sverige. Givetvis finns det saker hos Sannfinländarna som kan och även bör diskuteras, men dessa ska inte gömmas undan utan lyftas fram och bemötas. Inte avfärdas bara för att det hör till, som den länkade ledaren i Vbl tycks vilja göra.