söndag 29 mars 2015

Earth Hour

Igår kväll firades/hölls/uppmärksammades (välj själv!) evenemanget Earth Hour, denna gång i hela 172 länder. Idag får vi höra att evenemanget inte syntes i elkonsumtionen. Åtminstone inte i Finland.

Nå, nu kanske någon tänker att jag ska kritisera detta projekt. Det ska jag inte. Jag går själv varje dag flera gånger här i huset och stänger av lampor som lyser i rum där ingen befinner sig, och varje gång försöker jag lära mina barn att de ska SLÄCKA lamporna efter sig. Men det är inte så enkelt. Så jag får fortsätta. Poängen är den att jag anser att vi ska spara på elektriciteten. Dels för att den kostar, dels för att produktionen av den är miljöförstörande. Observera ordvalet. Miljö. Inte klimat.

Nu tycker jag ju att det är lite småmysigt med den här "Earth Hour", så därför kan de som vill också gärna få hålla på med den. Inte jag, dock. Helt enkelt för att jag inte vill delta i något som på något sätt skulle tyda på att jag accepterar och erkänner något som helst klimathot. Men den som vill får givetvis gärna släcka. Det här evenemanget är ju ändå relativt oförargligt och harmlöst. Därför kritiserar jag det inte heller. Kritikens plats kommer när politiker (och wanna be-politiker) börjar tala för fördyrande och försvårande åtgärder som, enligt deras förmenande, ska hjälpa till att rädda jorden från ett påstått klimathot. Åtgärder som vanligen drabbar företag, företagare och den fria konkurrensen. (Hoppsan, det var ett oväntat svårstavat ord så här på kvällskvisten...)

Sådant gillar  jag inte. Nå, nu blir det inte mera för denna gång. Jag tror jag ska släcka resten av lamporna också. Den här årstiden tenderar veckan att innehålla sju långa arbetsdagar, och då varken hinner eller orkar jag blogga som jag skulle vilja. Även om det förvisso skulle finnas mycket att skriva om. Som till exempel denna eländiga sommartid. Den gillar jag inte heller. Men nu var det alltså lamporna som skulle släckas...

tisdag 24 mars 2015

Tvåstatslösningen


USA har av hävd varit Israels bästa vän bland nationerna och dess första och största tillskyndare när Israels situation har varit svår, något som ju har varit mera en regel än ett undantag under de dryga 65 år som  landet har existerat i sin nuvarande form. Därför är det så oerhört oroväckande att ledande amerikanska politiker, men Obama i spetsen, nu offentligt har börjat kritisera Israel och den israeliska ledningen. Det som ligger bakom denna kritik är de uttalanden Benjamin Netanjahu, Israels premiärminister, kom med strax innan det nyss avslutade parlamentsvalet i landet. Netanjahu konstaterade att som läget just nu är kan det inte bli tal om någon tvåstatslösning - åtminstone inte så länge han sitter kvar som premiärminister.

Egentligen mot alla odds vann Netanju och hans Likud igen valet och han kommer därför att få fortsätta som premiärminister - något som i princip all media i väst har beklagat. Man menar, helt felaktigt, att detta kommer att förhindra att det skulle kunna bli fred i området. I själva verket kan en tvåstatslösning aldrig skapa någon fred i Mellanöstern. Det enda en sådan lösning skulle åstadkomma är att extremisterna inom Hamas skulle kunna ta över helt och hållet och Israels situation skulle bli ännu svårare - något som också Netanjahu har försökt säga. Men tyvärr inför helt döva öron.

Faktum är att det redan finns en tvåstatslösning. När det Brittiska Palestinamandatet upplöstes bildades ett arabiskt land (Jordanien) och vad som planerades bli ett judiskt land (och som delar av idag är Israel). Men denna tvåstatslösning dög inte för alla, utan målet för araberna är, och har alltid varit, att helt utplåna Israel och det judiska folket.

Det stora problemet här är att det politiska minnet är så kort. Idag talar ingen mera om denna gamla tvåstatslösning, utan i stället handlar diskussionen om att det som var tänkt som en judisk stat i denna gamla tvåstatslösning (eller egentligen inte ens hela det landområdet) borde delas upp i två olika stater. För att det palestinska folket ska få ett eget land. Observera nu mycket noggrant detta: Det finns egentligen inget "Palestinskt folk". De är araber, kort och gott. Men denna benämning infördes 1967 för att kunna utmåla dem som offer i denna konflikt och resa krav på ett eget land för dem. Något som de alltså, som araber, redan har. Alltså Jordanien. Men denna tvåstatslösning duger alltså inte, och inte kommer den nya tvåstatslösningen heller att duga. Det enda som duger är att Israel försvinner från kartan. Först då kan det, rent teoretiskt, bli fred i regionen. Det är beklämmande att USA, och resten av världen, inte inser detta.

Jag blev invecklad i en diskussion på ÖT:s sidor angående detta ämne. Den han läsas här: http://online.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/57998

söndag 22 mars 2015

Stenarna ropar!



Jag läste en intressant artikel i Iltalehti på nätet. Helsingfors stad hade gjort en intervjuserie bland företagare med somalisk bakgrund, och dessa var inte nådiga mot den finländska välfärdsmodellen - eller snarare mot dess avigsidor. Det som får skarp kritik är det faktum att det finländska "skyddsnätet" motverkar företagsamhet och viljan att ta ett arbete. "Det finländska systemet passiverar eftersom det i vissa fall kan vara så att det går lika bra att leva på socialen som om man har ett jobb eller ett litet företag. Systemet uppmuntrar helt enkelt inte till det."

Dessutom påtalar en av de intervjuade problemen med att en företagare behandlas sämre än en arbetslös ifall han tvingas uppsöka socialen. "Som småföretagare kan man inte heller vara sjuk, och om man blir sjuk får man ingen sjukdagpenning." Vidare: "Det är ett hårt liv att vara företagare, och därför lockas inte människor av det. Men arbetslösheten kan locka för trots att du inte gör någonting tar samhället hand om dig."

I princip är jag för den nordiska välfärdsmodellen. Om vi bara skulle ha råd att upprätthålla den, vill säga. Men den har sina avigsidor, och det behövs kanske utifrånkommande ögon för att se dem. Det är givetvis ingen slump att denna artikel publiceras nu inför riksdagsvalet när speciellt somalierna kommer att få klä skott för speciellt ett visst partis kritik och valpropaganda. Målet med denna artikel var säkert att på något sätt mildra och ta udden av denna kritik, men jag tycker att den visar på ett par andra viktiga saker också. Dels det att det inte är somalierna det är fel på, utan att felet sitter i vårt system. Politikerna har länge talat om att det bör löna sig att ta ett jobb, men inget har ändå hänt. För att sedan inte tala om de problem och den snedvridning som vårt sociala skyddsnät skapar i förhållande till företagare och företagande.

Alla vet att tillväxten i ekonomin och de nya arbetsplatserna vi idag så desperat behöver ska skapas i de små och medelstora företagen. (Ja, förutom kanske då på vänsterkanten där man vill skapa välstånd genom att låna pengar och skapa statligt subventionerade arbetsplatser...) Men alla som vet något om hur ekonomin fungerar är överens om att det är de små och medelstora, privata, företagen som ska göra det. Men, precis som denne somaliske företagare konstaterar, uppmuntrar våra myndigheter och vårt system idag inte alls till företagande. Tvärtom närmast bestraffas företagare och företagande. Det har helt enkelt funnits för mycket rödfärg i det finländska beslutsmaskineriet.

"Inget problem, samhället får ta hand om det" är ett uttryck som vi snart inte längre kommer att kunna använda. Helt enkelt för att samhället inte kommer att ha råd. Det skulle ännu kanske finnas möjligheter att vända på utvecklingen, men då krävs det krafttag. Men i princip alla partier som deltar i valet sjunger på samma visa, så mina förhoppningar är nog ganska lågt ställda när det gäller denna kursändring. Det ska en somalisk invandrare till för att våga säga som det är.

lördag 21 mars 2015

Vägen mot Sodom och Gomorra - och vidare...

Jag försöker följa med vad som händer i det finländska samhället, och vad jag ser får mig många gånger att må dåligt. Det sker en glidning på väg mot värdenihilism där inget längre anses heligt eller "off limits". För att sedan inte tala om den kristofobi som nu senast debatten om bordsbönens vara eller inte vara i skolor och daghem visar på. Givetvis har också gångna generationer upplevt sig se en dylik utveckling, och detta förstås för att det också då har funnits en sådan. Men inte på långt nära i den utsträckning som fallet är idag.

Ifjol gick vår riksdag in för det oerhörda att öppna äktenskapet för homosexuella par. Detta är det ojämförligt största steg i riktning mot Sodom och Gomorra som vårt land någonsin har tagit. Som jag många gånger har påpekat och visat så kommer detta att få allvarliga och långt gående följder. Den inte minst allvarliga kommer jag att återkomma till i slutet på denna text. När man sedan ser på populärkulturen och underhållningen - som långt ger indikationer på var ett land står rent moraliskt - har det skett en stor förändring under de senaste åren, och denna förändring eskalerar. Snabbt. Man raljerar och degraderar det mesta. Till exempel äktenskapet. (På detta är programmet "Ensitreffit alttarilla ett bra exempel.) Och nej, jag har inte sett programmet, men jag har läst om det. Programkonceptet går ut på att två, från tidigare helt för varandra okända människor, träffas för första gången vid sin egen vigsel. Tala om att nedvärdera äktenskapet!

Idag råkade jag få ögonen på en ny serie som, förutsatt att det hela inte är ett synnerligen dåligt skämt, kommer att börja sändas i finländsk TV. "Aatami etsii Eevaa"-serien går tydligen ut på att föra samman två nakna människor och låta dem, helt öppet, inför kamerorna, lära känna varandra på en i övrigt öde ö. Sedan, om jag förstod saken rätt, kommer en tredje, naken, person så småningom att införas i handlingen... Är det någon annan än jag som kommer att tänka på den totala moraliska kollaps som drabbade 30-talets Tyskland och som ledde fram till den stora katastrofen?

Jag gillar inte att låta som en domedagsprofet eller en moralpredikant, men nu håller det helt enkelt bara på att gå för långt! Med betoning på "håller på". För Sodom och Gomorra kom  domen, likaså för mellankrigstidens Tyskland. Vi är ännu inte där, men om det inte sker en omvändning (läs: omvändelse) fruktar jag att vår väg kommer att sluta på samma sätt.

Det finns ett mycket intressant ord i Jeremias bok (27:6). Där talar Herren om "Min tjänare Nebukadnessar" i vars hand Herren hade lagt diverse länder och folk. Detta med "min tjänare" ska givetvis inte förstås som så att Nebukadnessar skulle ha varit rättfärdig eller Guds vän, men så att Gud hade utvalt honom för att straffa och tukta dessa länder och folk för deras synd och orättfärdighet. I den meningen var Nebukadnessar "Guds tjänare".

Det är i denna kontext, menar jag, vi behöver se det som håller på att hända i Ryssland idag, och speciellt den nyhet som Helsingin Sanomat igår var först ut med om vad folkskaran på Röda torget i Moskva hade ropat på ettårsfestligheterna med anledning av införlivandet av Krim med Ryssland. "Ge oss Polen och Finland näst!"

I en situation som denna, när Putin mycket möjligt kan tänkas ikläda sig rollen som "Min tjänare Nebukadnessar" hjälper det inte att, som många nu gör, ropa på Nato. Det enda som hjälper, ifall Herren i sin godhet väljer att tukta oss för att eventuellt föra oss tillbaka på rätta vägar, är att ropa till Herren. I annat fall är risken stor att straffdomen kommer. Och om den gör det, ja, då kan det mycket väl visa sig att vi strider mot Herren själv om vi går mot Nebukadnessar med vapen i hand.

Se där den inte minst allvarliga förljden av att gå på Sodoms och Gomorras väg.

fredag 20 mars 2015

Bordsbönen II

Debatten om bordsbönens vara eller inte vara fortsätter att gå het. Viktor Kock klistrade in sin motion på ÖT:s webbplats, och när jag bekantade mig närmare med texten var det speciellt en sak som slog mig. I motionen finns denna skrivelse: "Även om bordsbön inte enligt lag förbjuds i skolorna så kan det ses som problematiskt att genomföra undervisningen på ett jämlikt sätt när det inte inom kommunen finns någon gemensam linje i skolorna."

Nu undrar jag: På vilket sätt kan någon mena, speciellt om man inte anser att bordsbönen är viktig, att detta skulle inverka negativt på jämlikheten skolorna emellan? Jag menar, om bönen inte upplevs som viktig kan det ju inte spela någon roll ifall den blir borta, för då kan man ju inte mena att de elever som går miste om den bli förfördelade. Eller menar motionärerna, på fullt allvar, att det på något sätt skulle vara skadligt att be bordsbön? Alltså att de elever som gör det på något sätt skulle bli förfördelade och hamna i ett sämre läge jämfört med de elever som inte ber? Låt mig ännu poängtera: De som inte vill delta behöver inte göra det.

Det här förblir ett mysterium för mig. Förutsatt att avsikten med motionen inte är att anfalla offentlig religionsutövning i allmänhet. Då skulle det hela bli på något sätt begripligt. Det finns förstås också ett ytterligare alternativ, och det är att motionärerna inte riktigt har tänkt färdigt och helt enkelt har skrivit en massa ord efter varandra som de inte förstår innebörden av. Men det skulle kanske vara elakt att hävda att det är så det ligger till?

Emellertid finns det nog ytterligare en aspekt på detta som kunde tänkas visa på det sista alternativet. Om målet är att ha en gemensam linje i skolorna i Pedersöre (varför detta upplevs som viktigt har jag alltså inte fått klart för mig) kan detta komma att leda till att lärare som inte vill leda bordsbönen ändå kan bli tvungna till det. Tänk dig en sådan situation: I alla skolor, förutom en liten tvålärarskola, finns det lärare som är villiga att leda denna bön. (Givetvis utan extra ersättning, som en kommentator påpekade!) Om kommunen med tvång ska ha en gemensam linje betyder detta en av två saker. Antingen tvingas en lärare i den lilla tvålärarskolan att leda bönen, mot sin vilja, eller så kommer alla de andra skolorna att tvingas avskaffa bordsbönen för att det inte ska bli fråga om något sådant tvång. Båda alternativen är ju fullständigt oacceptabla. Ingen kan tvinga någon lärare som inte vill leda bordsbönen att göra det, och ifall situationen ovan skulle realiseras skulle det ge orden "minoritetens diktatur" en helt ny innebörd. Så igen: Varför ska det behöva vara så att man har en gemensam linje i alla skolor i denna fråga? Varför inte låta detta vara och fortsätta som förr? Utan tvång i någondera riktningen.

För jag måste nog säga att argumentet att eleverna försätts i en ojämlik situation på grund av detta med bordsbönen är ihåligt så det ekar om det!   

onsdag 18 mars 2015

Bordsbönen

Viktor Kock och Sdp-gruppen i Pedersörefullmäktige har lämnat in en motion angående bordsbönen i skolorna, förskolorna och daghemmen i Pedersöre. I motionen efterlyses en "gemensam linje" när det gäller bordsbön och annan religionsutövning i skolorna. Motionärerna anser, enligt ÖT/Vbl att det kan vara svårt att "genomföra undervisningen jämlikt" ifall det inte finns någon gemensam linje i kommunenens skolor.

Notera, för det första, användningen av dagens ojämförligt mest användbara modeord när man vill sätta blåslampan under och förändra goda ordningar och traditioner! Jag kan knappast tänka mig att jämlikheten i undervisningen på något sätt rubbas av att man ber bordsbön, men det har ju visat sig vara ett fungerande recept att krydda sin text med detta ord! Nå, detta åsido kan man ju konstatera att detta är en sak som rör upp känslorna och som skapar debatt. Jag deltog/deltar (debatten är i skrivande stund inte på långt när över) också, och för de läsare som inte har tillgång till ÖT/Vbl kan jag klistra in min kommentar:

"Det är synnerligen viktigt att ingen tvingas till något som de inte vill delta i (eller i detta fall, som föräldrarna inte vill att deras barn ska delta i) när det gäller religionsutövning - oberoende av om detta sedan gäller bordsbön, gudstjänster i samband med skolavslutning eller yoga på skoltid. Men i Pedersöre, där över 90% hör till en kristen församling, ska vi inte göra detta ickeproblem till något annat än vad det är. Vi kan helt enkelt inte ha en situation där en liten, men kanhända högljudd, minoritet kan börja diktera vad en överväldigande majoritet får eller inte får göra på skoltid. Om någon inte vill delta finns det garanterat sätt att ordna det - om bara viljan finns!"

När jag postat denna kommentar slogs jag av det kanske största problemet i denna fråga - och det som motionärerna garanterat är ute efter, nämligen att ifall detta med bordsbönen görs ens bara lite krångligt är steget inte stort till att skolan beslutar att sluta med den. Tyvärr är det idag så, på de flesta håll - inte överallt! - att en majoritet av lärarna/rektorerna inte inser det mervärde bordsbönen ger. I en sådan situation kan det räcka med att man t.ex. hamnar att placera de elever vars föräldrar inte vill att deras barn ska "tvingas" be bordsbön vid ett skillt bord för att man i stället ska välja att sluta med bordsbönen. För att inte tala om ifall dessa elever behöver stanna utanför matsalen tills bordsbönen är klar. Då blir steget inte långt till att ta beslutet att sluta med bordsbönen. Får man tyvärr förmoda.

Viktor Kock föreslår, i artikeln i ÖT/Vbl, att man kunde ersätta bordsbönen med en "sekulär ramsa" med samma versmått som den vanligen använda bordsbönen så att de barn som inte vill (läs: Vars föräldrar inte vill att de ska) be bordsbön kan undvika detta. Kock låter till och med sin diktarådra flöda och ger läsarna ett förslag på en sådan ramsa! På så vis, menar han, får de som vill be bordsbönen ändå göra det. Men skulle inte detta vara att låta den lilla minoriteten diktera vad som får eller inte får göras? Jag förslår i stället det motsatta, alltså att de som inte vill be bordsbönen lär sig Kocks sekulära ramsa utantill och läser den i stället. De är ju, trots allt, en mycket liten minoritet. Så var det problemet löst, och alla är nöjda och glada. Eller?

tisdag 17 mars 2015

Nu blev jag faktiskt riktigt arg!

Jag brukar vanligtvis inte bli alltför arg när jag läser tidningen eller ser på nyheterna - oftast brukar jag försöka dra på munnen eller tänka att de här människorna inte vet bättre och urskuldra dem med det när jag ser eller hör någon som uttalar sig dumt. Men igår blev jag faktiskt arg. Riktigt arg! Finlands Naturskyddsförbunds ordförande Risto Sulkava hade uttalat sig (och fick spaltutrymme på ÖT) om den nu avslutade "stamvårdande" jakten på varg, och han menar att egentligen allt var fel med denna jakt och att allt gjordes fel. Fel individer skjöts (för många "alfahonor"), för många vargar sköts och jägarna var för skjutglada. Och så vidare. Nå, detta uttalande förvånar kanske inte när det kommer från någon som denne Sulkava. Men det som fick mig att tända på alla cylindrar var när han påstod att eftersom man inte räknade bort de vargar som hade skjutits olagligt i Perho så "innebär [det] att man på sätt och vis belönade tjuvskyttet." Till saken hör dessutom att på grund av olika besvär och andra gröna förhalningstekniker endast 19 av 29 licenser kunde utnyttjas.

En av fördelarna med att ha en blogg är att man kan avreagera sig i skrift. Oftast, numera, avhåller jag mig från att skriva insändare. Någon enstaka kommentar blir det nog på ÖT:s webbplats, men oftast räcker det med bloggen när jag blir uppjagad av någonting. Så inte igår. Jag skrev en arg kommentar, och jag klistrar in den i sin helhet nedan:

"belönade tjuvskyttet"??? Nej nu! Fängelsestraff, jaktförbud och en av de anklagade behandlades så illa att han tog livet av sig. Och så talar denne Sulkava om att tjuvjakten belönats! Sådana som denne ska nog hållas så långt borta från allt som har med beslut i rovdjurspolitiken att göra som bara möjligt! Jag blir mera och mera av den åsikten att kommunerna ska ta tillbaka beslutsrätten i dessa frågor - en beslutsrätt som statliga myndigheter orätt har kapat åt sig. Om t.ex Oravaisborna inte vill ha någon Mellanskarv eller Perhoborna inte vill ha någon varg så ska de ta detta beslut i kommunfullmäktige och sen skjuta bort dem. Vad har någon annan, vanligtvis inom Ring 3, med detta att göra överhuvudtaget?!?

måndag 16 mars 2015

Vägen jämnas för Gog?



Jag har följt mycket noga med nyheterna de senaste dagarna, främst på grund av det som hörs från Ryssland. Jag gillar inte Vladimir Putin, men frågan är vad som händer och vem eller vad som kommer i hans ställe om, och när, han försvinner ur bilden. I skrivande stund har han varit försvunnen ur offentligheten i tio dygn, och spekulationerna går vilda om var han befinner sig och vad som har hänt med honom. Min gissning är att han har haft influensa, alternativt att han har gjort (ännu en) plastikoperation och helt enkelt inte vill visa sig medan hans ansikte inte har blivit någorlunda normalt igen. Men givetvis har det nog hänt förr att stressade 62-åringar har fått antingen en stroke eller en hjärtinfarkt. Eller att diktatorer har blivit störtade. Även folkvalda sådana. Nå, min gissning är ändå att han kommer att visa sig i offentligheten igen senast på onsdag. Om inte, ja, då är det nog fråga om något betydligt värre än en influensa eller ett svullet ansikte.

Under Putins andra "stint" som president har Ryssland blivit klart mera aggressivt, utrikespolitiskt sett, och dessutom satsat enorma summor på att rusta upp sin armé. Detta är givetvis något som vi, som närmaste granne till Ryssland, har all orsak att vara bekymrade över. Men ännu allvarligare, och ur eskatologisk synvinkel mycket mera oroväckande, är detta när man betraktar de profetior som finns speciellt i Hesekiels bok och som talar om det som beskrivs som "Gogs krig". Profetiorna kring ändens tid är, med avsikt, inte alltid så alldeles klara och tydliga. Det har därför spekulerats mycket i vem denne Gog kommer att vara och varifrån han ska komma, och jag menar att man nog behöver vara lite försiktig med att gå ut och med bestämdhet påstå det ena eller det andra. Med detta sagt kan man ändå konstaterar att Guds ord ger oss en hel del information om denne Gog. Han ska vara storfurste över "Rosh, Mesek och Tubal", och Herren ska frammana honom ur "landet längst i norr". (Hes. 39) Detta anses allmänt innebära att det handlar om Ryssland och en rysk ledare. Denne ska vidare dra upp mot Israel och samla stora härar mot landet, men han ska förlora det krig i vilket han försöker utplåna landet och folket. Eftersom Gog och Gogs krig inte nämns i Uppenbarelseboken har man haft lite svårt att placera in detta krig i den "eskatologiska kalendern", men många menar att Gogs krig torde infalla i början av dessa händelser.

När det sedan gäller Ryssland och upprustningen, och också i anslutning till detta Gogs krig, finns det ett intressant bibelord i Daniels bok, i det sjunde kapitlet. "Sedan fick jag se ännu ett djur, det andra i ordningen. Det liknade en björn, och det reste sig på sin ena sida, och i gapet hade det tre revben mellan tänderna. Det fick befallningen: Stå upp och sluka mycket kött." (Dan. 7:5) Huruvida detta har något med Gogs krig att göra kan man förstås spekulera i, men ordet "björn" för utan vidare tankarna i en bestämd riktning, eller hur?

Man ska alltså vara försiktig med att spekulera och med bestämdhet säga vad som är vad när det gäller dessa saker, men vi vet att det som Herren genom sina profeter har förutsagt kommer att ske. Vår uppgift är att "rannsaka skrifterna" och försöka förstå vad det de talar om är och hur det kan komma att se ut när det inträffar - och framför allt att låta det som sägs om dessa saker, inte skrämma oss, men uppmuntra oss att ta vår tro på allvar och verkligen vänta och be om Herrens snara återkomst. Det som sker i dag i Ryssland kan vara ett nog så betydelsefullt steg i riktning mot denna historiens stora final. Eller så inte.

fredag 13 mars 2015

A Boy Named Sue



Jag hittade en intressant nyhet på nätet. Enligt Lännen Media funderar Statens Namnnämnd på att slopa uppdelningen i pojknamn och flicknamn. Alltså så att en pojke i Finland i framtiden skulle kunna heta Anna och en flicka Kurt. Om föräldrarna så önskar, vill säga. Enligt förslaget skulle namnvalet fortsättningsvis inte få gå emot god smak och barnets intressen, så "Superfina Closetta" och dylika namn skulle alltså även i fortsättningen vara omöjliga.

Nå, till detta kunde man förstås säga både det ena och det andra. Handen upp alla som känner lukten av könsnihilismen! Det är givetvis ingen nyhet att det lobbas och arbetas för att utplåna alla gränser mellan könen, och då är ju ett dylikt förslag nog något som ligger i tiden, så att säga. Nå, man må försöka. Könen består, det oaktat. Men den onödiga förvirringen - och det lidande denna kommer att åstadkomma bland det uppväxande släktet - blir garanterat bara värre av detta. Sedan är det tyvärr så att tolkningen av vad som är god smak varierar. Liksom förståelsen av vad som ligger i barnets/barnens intresse. Avslutningsvis kan jag bara konstatera att detta ändå inte är något nytt. Redan den gode Kontant-Johnny visste hur det här fungerar, och vilka eländiga följder det får att börja mixtra med namnen och könsrollerna. Håll till godo!

Den kristna trons huvudbudskap



Det har varit ganska tyst från min sida här på bloggen den senaste tiden. Jag har nog läst diskussionerna som har pågått, men jag har helt enkelt inte hunnit vara med själv. Det har nog kliat i fingrarna många gånger, men jag har lyckats avhålla mig från att delta. Orsaken till detta kan jag säkert komma in på om en tid, men i detta skede kan jag nöja mig med att säga att jag har haft ett stort projekt på gång en längre tid som nu, under de senaste veckorna, nådde sin kulmen. Men, som sagt, mera om detta vid ett senare tillfälle.

En sak som jag ändå har funderat på är en fråga jag här fick för en tid sedan. "Humanisten" frågade om den kristna trons huvudbudskap, och detta har jag som sagt grunnat en del på - inte vilket det är, det kan man läsa om i vilken dogmatikbok som helst - men hur jag själv skulle svara. I söndags var jag på ett möte i bönehuset och fick lyssna till en god predikan. I denna predikan ingick en berättelse ur verkliga livet som jag tycker "kokar ner" den kristna trons innehåll på ett bra och lättillgängligt sätt. Så jag tar mig friheten att återberätta denna historia/händelse. Säkert inte ordagrant, och garanterat inte så som den ursprungligen utspelade sig, men dock.

Det var en kvinna som så småningom började närma sig döden. Hon hade levt ett långt liv med Herren och var känd för att ha förstått detta med nåden. På sjukbädden hade ändå något hänt, och till sina anhöriga stora bekymmer hade hon börjat yra och tala konstigheter. Hon upprepade hela tiden orden "Jesus har gjort sitt, nu behöver jag göra mitt". Detta var ju givetvis något som hon aldrig hade talat så länge hennes huvud var klart och hennes tankar var rediga - hon hade ju förstått detta med Guds nåd och hur den fungerar. Så de anhöriga var alltså bekymrade. Så kom det en predikant på besök, och de anhöriga anförtrodde sig åt honom och bad honom komma och hälsa på den gamla kvinnan. Efter att ha suttit och hört på henne en stund fann predikanten på råd. Han rullade ihop en tidning till en strut (kvinnan hörde dåligt) och satte denna strut mot hennes öra och ropade åt henne: "Du ljuger! Jesus HAR gjort ditt!"

Detta är den kristna trons huvudbudskap, sagt med några få ord. Jesus har gjort vårt. Eller som vi sjunger i psalmen: "Han fullgjorde, vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd' tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet."