lördag 28 februari 2015

Schack matt?



Den som har följt med vad jag har skrivit här en tid har sett att jag skriver en del också om politik och om ekonomiska frågor. Detta helt enkelt för att jag tycker att detta är så oerhört intressant! Mina dagar som politiker är nog med största sannolikhet till ända, men det betyder ingalunda att mitt intresse skulle ha tagit slut. Som företagare och småbarnsförälder räcker tiden helt enkelt inte till för allt jag skulle vilja göra, och då måste man helt enkelt prioritera – och då var politiken det första som fick stryka på foten.

Men intresset finns nog kvar, som sagt. Det som gör dessa frågor så intressanta är att politik, och speciellt då i kombination med ekonomi, aldrig är endimensionellt. Man måste alltid tänka i två och vissa gånger ännu flera dimensioner. Ett beslut som fattas påverkar inte bara direkt utan också indirekt och över tid, och god politik är sådan politik som klarar av att ta hänsyn till alla dessa följder som ett enskilt beslut får. Det är lite som ett schackspel i stort format. Ett lysande drag (som t.ex. att äta upp motståndarens torn) kan redan efter ett par drag visa sig ha varit fullständigt idiotiskt (och resultera i att man tappar sin egen drottning), medan ett drag som vid en första anblick kan te sig märkligt (att flytta fram en bonde) efter ett par drag kan resultera i att man vinner spelet.

Det som jag många gånger reagerar på är det röstfiske som många politiker och politiska partier ägnar sig åt genom att bara framhålla en av dimensionerna i de beslut de vill få igenom. För att igen ta bilden av schackspelet: De tutar ut hur oerhört bra det skulle vara att få bort motståndarens torn ur spelet, och glömmer att berätta för väljarna (eller klarar själva inte av att se) att detta drag kommer att leda till att den egna drottningen går förlorad. Detta gäller beslutet om det nya äktenskapet (där gäller definitivt att förespråkarna inte klarar av att se vad som kommer att ske om ett par drag), men det gäller också inom skattepolitiken och inom den s.k. SOTE-reformen. När det gäller den sistnämnda reformen är spelupplägget så oerhört komplicerat att knappast någon klarar av att se vad som kommer att hända efter bara ett par drag – mig själv inkluderad. Men när det gäller skattepolitiken är saken inte lika svåröverblickbar. Där kan vi ganska långt veta vilka följder olika drag kommer att få, men likväl finns det politiker som ägnar sig åt röstfiske genom att tala varmt för ett drag som kommer att få katastrofala följder. Sådant stör mig, och värre blir det av att väljarnas politiska minne bara är ungefär sex månader långt. Det betyder att de dåliga dragen – och vem som orsakat dem – är glömda redan långt innan följande val.

Jag skrev för ett par dagar sedan om en artikel som ÖT publicerade angående kapitalbeskattningen och det att SDP och SFP vill ”jämna ut” skillnaderna mellan beskattningen av kapitalinkomster och förvärvsinkomster. Det här låter ju bra, och många låter sig luras av detta drag. Det ser ju bra ut att få äta upp motståndarens torn! Problemet är bara det att en sådan ”utjämning” får rent av bedrövliga följder på annat håll, ja till och med så bedrövliga följder att den egna drottningen är i fara.

För bara ett par år sedan reformerades beskattningen av företag och på samma gång också hela kapitalinkomstbeskattningen. Företagsbeskattningen sänktes till 20%, och samtidigt, som en kompensation för denna lägre skattesats, försvann möjligheten att lyfta ut skattefria dividender ur företagen. Det här är på det stora hela helt i sin ordning. Man tar med en hand och ger med den andra. Något nollsummespel var det ändå inte fråga om, och det är det aldrig när staten gör sina reformer här i landet. Helhetsbeskattningen av små och medelstora företagares uttag ur sina företag (förvärvs- och kapitalinkomster sammantaget) ökade nog en aning, men det måste man kanske acceptera eftersom vi lever i en tuff tid rent ekonomiskt. De som har inkomster ska, och bör, vara beredda att delta i finansieringen av det gemensamma. Dessutom, och då kommer en tredje (och kanske en fjärde dimension med i bilden), var tanken att genom detta beslut göra det lönsammare för företagen att anställa folk och att investera. För att få fart på ekonomin, helt enkelt. Företagen skulle få mera rörelsefrihet med en lägre skattesats. Dessutom skulle beslutet stärka företagens balans genom att beskattaren med detta nya beskattningssystem skulle göra det olönsammare att lyfta ut överstora dividender ur bolagen. Detta var på det stora hela ett bra beslut eftersom man tänkte flerdimensionellt och försökte spela så att man tog alla följder i beaktande. Lite missade man dock eftersom vissa företag och företagare passade på att ta ut en hel massa dividender innan beslutet trädde i kraft, vilket sänkte dessa bolags balans. Dessutom fanns det vissa tendenser till röstfiske också kring och efter detta beslut som smakade mycket dåligt. Men den positiva följden hade det att vissa politiker fick bekänna färg. Men överlag var denna skattereform alltså bra eftersom man tänkte flerdimensionellt och beaktade åtminstone de flesta följder beslutet skulle få innan det togs.

Nu vill alltså vissa partier (bl.a. SDP och SFP) igen gå in och reformera kapitalinkomstbeskattningen för att ”göra beskattningen mera jämlik”. (Märk väl användningen av ordet ”jämlik” – redan det luktar röstfiske lång väg!) Man vill höja beskattningen av kapitalinkomsterna så att denna skulle hamna på samma nivå som beskattningen av förvärvsinkomster. Problemet här är bara det att man tänker endimensionellt. En sådan förändring skulle få stora, negativa, följder på andra områden – t.ex. när det gäller benägenheten att ta risker och viljan att starta upp ett nytt företag och i förlängningen när det gäller sysselsättningen och även det totala skatteuttaget. Det här är, som jag skrev, simpelt röstfiske och dessutom oerhört dålig politik. Dessutom går detta utspel ut på att skapa motsättningar mellan olika grupper i samhället och göda missunnsamheten. Tyvärr kommer alltför många väljare att låta sig luras av detta utspel.

Vi står idag inför, eller egentligen mitt i, många stora och komplexa reformer. Den som har följt med till och med bara lite av den diskussion som pågår har insett att det vi mest av allt behöver i dagens finländska politik är politiker som klarar av att tänka flerdimensionellt och som skulle vara beredda att arbeta långsiktigt utan att hemfalla åt billigt röstfiske och strävan efter kortsiktiga segrar som i slutändan blir landet till förfång. Politiker som bara tänker endimensionellt är en av de största farorna som detta land är utsatt för idag. Detta då i kombination med röstare som låter sig luras av dessa politiker. Problemet är att kvartalstänkandet dominerar också inom politiken – och att väljarnas politiska minne alltså bara är ungefär sex månader långt.

Politik och ekonomi är intressant. Men samtidigt så oerhört frustrerande.

torsdag 26 februari 2015

Inget ljus i mörkret?


Jag läste en intressant, fast givetvis otrevlig, rubrik i dagens ÖT. "Det finns inget ljus i mörkret", löd den. Min första tanke var att artikeln handlade om ekonomin, men sedan slog det mig att rubriken skulle passa bäst över en artikel som behandlar den sekulariserade världsmänniskans situation. "Inget ljus i mörkret", låter inte det ganska passande? "Utan hopp och utan Gud i världen", som Guds ord beskriver det (Ef. 2:12). Eller för att gå till visa ord ur Gamla Testamentet: "Men de ogudaktigas väg är som djupaste mörker, de märker inte det som vållar deras fall" (Ords. 4:19) eller "De vet inget och förstår inget, de vandrar i mörker. Jordens alla grundvalar vacklar" (Ps. 82:5).

Vi tror oss vara så  oerhört visa när vi äntligen lyckats skaka av oss bojorna, när vi äntligen blivit myndiga och förmått avskaffa Gud - när vi lyckats få bort honom ur livets ekvation. Men med detta följer också att vi blir blinda, vi människor. Blinda för livets allvar, blinda för att detta jordeliv egentligen bara är en kort parentes, ja rättare sagt endast ett kort preludium och att det verkliga, riktiga och sanna livet följer på detta jordelivs vedermödor och födslovåndor. Ja, vi beter oss som det lilla barnet som ligger i sin mammas mage och resonerar som så att det här livet, här i magen, det är det enda liv som finns. Det är detta liv som vi är skapade för, det är här vi ska leva. Sedan, när de nio månaderna är över, då är det slut. Det är först när det riktiga livet har börjat som vi inser hur idiotiskt det var att tänka på det viset - och det samma gäller också vår situation när vi lever vårt korta jordeliv och menar att detta livet, det är allt som finns.

Men så resonerar ändå de flesta människorna i dagens västerland. Med det resultatet att livet blir meningslöst och hopplöst. Nu kanske någon vill försöka protestera och hävda att livet inte alls är så meningslöst även om vi kapar bort Gud och evigheten ur vårt livs ekvation. Men se bara på all statistik som talar om hur vi, och speciellt då unga flickor, mår idag. "Det finns inget ljus i mörkret" var alltså rubriken, och precis så är det. Vi kan kanske försöka lura oss och inbilla oss att allt ändå är bra, men då ägnar vi oss åt ett ihåligt självbedrägeri. En av de ledande nya ateisterna, Lawrence Krauss, har beskrivit den ateistiska världsmänniskans situation på ett väldigt träffande sätt när han sade att "Allt har uppstått av en slump. Vi är på väg från ett ingenting till ett ingenting. Tillvaron är helt meningslös. Vi människor är mycket obetydligare än vi någonsin har kunnat föreställa oss".

Var finns ljuset i detta självvalda mörker? Svar: Ingenstans. Åtminstone ifall vi inte lyfter blicken och vänder oss till honom som själv är ljuset. "Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen. Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram." (Jes. 9: 1-2)

Detta ljuset har kommit, men vi försöker med all makt att inte se det. Vi går genom livet med tillslutna ögon och fingrarna i öronen för att inte riskera få syn på det enda som kunde ge vårt meningslösa liv mening och vår hopplöshet hopp. Hur dumt är inte det?

Ja, och vad handlade artikeln i ÖT om? Givetvis om de finländska framgångarna i Skid-VM i Falun. Analysen var glasklar och slutsatserna riktiga. Men egentligen är det ju en icke-fråga jämfört med det som verkligen betyder något.    

onsdag 25 februari 2015

Simpelt röstfiske


I dagens ÖT kan vi läsa att både SFP och SDP i sina skattepolitiska ställningstaganden inför riksdagsvalet går in för att höja beskattningen av kapitalinkomster. I artikeln berättas att kapitalinkomsten beskattas lägre än motsvarande förvärvsinkomster, och detta framställs som en orättvisa. Det som däremot inte sägs, och som BORDE sägas när denna sak diskuteras är att dividender (som kapitalinkomsterna till största delen består av) utbetalas av REDAN BESKATTADE VINSTMEDEL. Dividender som betalas till aktieägarna är alltså pengar som kommer från den vinst som företagen har gjort och som redan en gång har beskattats.

Detta sägs alltså inte i artikeln (och knappast heller i de nämnda partiernas valprogram), och därför framstår detta som inget annat än billigt röstfiske på företagens och företagarnas bekostnad. Att SDP gör sig skyldigt till detta är inte alls konstigt - det partiet har alltid framstått som direkt fientligt till företagande och vissa gånger till och med till privata initiativ och privat ägande av produktionsmedel. Men att SFP gör sig skyldigt till samma röstfiske i grumliga vatten, det är svagt.

Nu säger jag förstås inte att man inte får ha den här åsikten, alltså att kapitalinkomsterna borde beskattas hårdare. Det är fritt fram i ett fritt land och ett öppet politiskt landskap. Men det jag förväntar mig är att man marknadsför sina målsättningar och politiska ställningstaganden på ett ärligt sätt. Denna typ av röstfiske (som leder till och delvis baserar sig på att på ett falskt sätt skapa motsättningar mellan arbetare och företagare) är inget vi behöver i dagens hårt ansträngda ekonomiska situation. Däremot behöver vi nya företag och företagare för att kunna skapa de arbetsplatser som vårt land idag är i skriande behov av, och för att det ska kunna åstadkommas behöver det finnas också ekonomiska morötter för de blivande företagarna. Det är mycket jobb att starta upp och driva ett företag, och det är också förknippat med stora ekonomiska risktagningar. Vem skulle gå in i detta ifall det inte också finns en möjlighet att vinna på det? Detta är tanken bakom kapitalskattesatserna. Om vi höjer dessa kommer villigheten att starta företag och gå in under de risker detta innebär att minska. Men det är ett välkänt faktum att långsiktigt tänkande och klarsyn är en bristvara. Bland vanliga medborgare såväl som bland våra politiker, som det synes.

Varken SFP eller SDP har efter detta någon chans att få min röst. (Vilket de nog inte hade före detta utspel heller, men hur som helst...)

måndag 23 februari 2015

Rom. 3:28


”Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.” (Rom 3:28)

Ordet ”rättfärdig” är ett ord som dagens sekulariserade människa inte förstår sig på. Det finns helt enkelt inte i hennes ordförråd. Jag hörde en gång en bra förklaring på detta ord. Den är inte helt uttömmande, men den säger vad ordet handlar om. En rättfärdig människa är en människa som är färdig att på rätt sätt möta Gud.

I den här förklaringen finns det också många saker som dagens sekulariserade västerlänning ställer sig frågande, eller direkt avvisande inför också, men den här förklaringen kan ändå hjälpa oss att förstå ordet. Om man menar att det inte finns någon Gud, ja, då hjälper förstås inte heller denna förklaring. Eller om man menar att det kanske finns en Gud, men att han inte har något med oss människor att göra, att han kanske, på sin höjd, har startat upp detta projekt, men att han sedan har lämnat oss åt oss själva och att vi aldrig kommer att möta honom, ja, då har man också problem med denna förklaring. En människa som är ärlig kan också ha problem med denna förklaring. En sådan människa vet, innerst inne, att hon har gjort sådant som en helig och ren Gud inte kan acceptera – och då inser hon att hon aldrig kommer att bli sådan att hon kan vara färdig att på rätt sätt möta Gud.

Det här är det samma som vi ser i GT och vid de tillfällen när människorna hamnade in i Guds närhet. Mose vid den brinnande busken och på berget när Guds härlighet drog förbi. Jesaja i templet när dörrtrösklarna skakade av Guds härlighet. Och så vidare. Bibeln säger att Gud är en förtärande eld, och att ingen (syndig) människa kan se Gud och leva. Och så är det. Bibeln säger det, och om vi är fullständigt ärliga så inser vi det samma mer eller mindre av oss själva. Vi duger inte. Vi har gjort galet, vi har syndat, och som syndare kan vi inte komma inför Gud. Inför Helige, Levande Gud, Gud den fruktansvärde, kan vi inte klara oss. Vi förgås, helt enkelt.

Så hur kan någon då mena att vi kan bli färdiga att på rätt sätt komma inför Gud? Det finns ett oerhört härligt ord i den vers vi just läste. Vi ska ta det en gång till: ”Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.” Det är ordet ”förklaras” jag tänker på. Judarna på Jesu tid, och speciellt då fariséerna, hade gjort upp ytterst noggranna föreskrifter om hur en människa skulle leva och bete sig i varje enskild och upptänklig situation för att inte på något sätt bryta mot Guds lag. De räknade nämligen med att de genom att fullgöra lagen till punkt och pricka skulle kunna bli rättfärdiga och så kunna komma inför Gud. Paulus, själv en före detta farisé, skjuter ner detta med en gång strax före vår text. Lagen är inte någon framkomlig väg för oss människor. Det enda den kan åstadkomma är en medvetenhet om syndens verklighet. Och så en fullständig förtvivlan och en insikt om att det inte går. Att vi inte klarar av det. (3:20) Så på den vägen kan vi människor inte bli rättfärdiga. Den vägen är stängd för oss.

Men så kommer detta härliga ord in i bilden. Människan förklaras rättfärdig. Utan laggärningar. Utan att tvingas fullgöra lagen till punkt och pricka – alltså något som vi människor inte klarar av. Bibeln säger oss att det bara finns en som har klarat av att leva ett helt och fullt rättfärdigt liv och så, på egen hand, klarat av att förtjäna Guds gemenskap och närhet. Jesus Kristus. Denna Jesu rättfärdighet får vi del av, den tillräknas oss, och så kan Gud förklara oss rättfärdiga. Inte för att vi är det i oss själva, utan för att Jesus är det.

Lagens väg var inte framkomlig för oss människor. Därför måste Gud öppna en ny väg för oss, nämligen trons väg. Därför heter det här: ”genom tro”. Inte vilken tro som helst, utan tron på Jesus och hans rättfärdighet och hans fullkomliga offer på korset och det ”saliga byte” han därmed möjliggjorde och åstadkom, nämligen det att han tar vår synd och det straff vi har förtjänat och vi får hans rättfärdighet och den krona och segerkrans han förtjänat. Genom tron tillräknar Gud oss denna Jesu rättfärdighet. Vi förklaras rättfärdiga. Färdiga att på rätt sätt möta Gud. Inte för att vi skulle vara rena och felfria, utan för att Jesus är det. ”Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.”

måndag 16 februari 2015

Den tredje vägen


Paris, Köpenhamn,... Vi vet inte var det sker näst, men det är inte en fråga om OM, utan om VAR. Radikala islamister finns idag i alla länder i väst, och deras antal växer hela tiden, speciellt när de som varit i Syrien och Irak och stridit för IS återvänder. IS har förklarat krig mot väst, och det öppna och fria samhället kan inte vinna detta krig. Det sekulariserade väst har två möjligheter att kämpa detta krig, och båda leder till seger för islamisterna. Om vi skruvar upp säkerhetsarrangemangen, med alla kryddor och tillbehör, kommer friheten att inskränkas. Ja, till och med dö. Och då vinner islamisterna. Sedan kan vi förstås välja den andra vägen och envist fortsätta att verka för ett helt fritt samhälle och hoppas att exemplets makt skulle bita på dessa islamister. Men om vi inte skruvar upp säkerhetsarrangemangen kommer islamisterna att ha möjlighet att slå till gång på gång med stor förödelse som följd. Då dör vår trygghetskänsla och ersätts med rädsla och osäkerhet. Och då vinner islamisterna.

Det är väl ganska självklart att våra politiker prioriterar trygghet och stabilitet framom friheten, så valet av väg är redan i princip gjort, får man förmoda. Så vi får bara lov att svälja ökad övervakning, både av privat korrespondens och av alla sammanhang där människor samlas. Vår frihet kommer alltså ytterligare att inskränkas. Sedan är det en annan fråga om detta verkligen kommer att ge önskad effekt. Går det att övervaka bort alla möjligheter till terroristattacker? Säkert en del, men alla? Knappast. Och i vilket fall som helst kommer priset att bli oerhört högt i form av förlorad frihet.

Finns det någon tredje väg? Jag skrev ovan "det sekulariserade väst", och för ett sekulariserat samhälle finns det knappast någon tredje väg eller möjlighet. Visst kan vi, som vissa förespråkar, försöka att förlöjliga och göra narr av dessa terrorister och deras ideologi, men det är nog bara den absoluta blindhetens nödlösningsförslag och ett försök att försöka bekämpa eld med bensin. Frågan är om den andra vägen är möjlig heller. Jag tvivlar på det, speciellt som vi har missbrukat, och missbrukar, denna vår frihet så som vi gör. Men det finns faktiskt en tredje möjlighet, en tredje väg, men den inbegriper en lösning som inte omfattar ordet "sekulariserad", och det torde innebära att den är diskvalificerad redan på förhand. Eller kanske diskvalificerad inte är rätt ord. Mera så att den helt enkelt inte finns i medvetandet överhuvudtaget. Inte här. Nog bland de kristna i Syrien och Irak, men inte här.

Denna tredje väg handlar om den verkliga Friheten. En frihet som respekterar de naturliga grundlagar som är nerlagda i oss människor och som inte missbrukar denna frihet till att ge alla perversioner och avarter av mänsklig samexistens samhällelig sanktion och massiv synlighet i media och populärkultur. För se, bland dessa islamister har friheten blivit ett fult ord. Inte i första hand på grund av de fördelar friheten ger, utan just på grund av dessa avarter. Många gånger givetvis som ett resultat av lögnaktig agitation, men dock. Vi har genom våra beslut och vägval gett dessa agitatorer grunden för sitt vridna budskap. Observera nu mycket noga att jag inte förespråkar någon lagstadgad inskränkning av yttrandefriheten. Absolut inte! Men det jag efterlyser är ett ansvar och en insikt om att missbruk av våra friheter här får följder. Hittills bara på annat håll i världen, men nu så småningom också här. Men jag tror ju inte att detta ansvar och denna insikt kan åstadkommas genom mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar enbart. Det vi skulle behöva, först och främst, är ett uppvaknande till och en förnyad insikt om vilken den sanna och verkliga Frihetens källa är. Vi har gått vilse i vår frihet, och så som de vilsegångna stackare vi är kan vi inte reda upp denna situation eller stoppa dessa attacker. Först om vi hittar tillbaka till den sanna Frihetens källa kan vi, menar jag, på allvar ta upp kampen mot - och för, för det är egentligen det som det handlar om - dessa andra vilseförda stackare. Om det tillåts mig att parafrasera lite: Om en blind leder en blind faller båda i gropen, och om en blind försöker undervisa en blind om vad frihet är - och än värre, försöker tvinga denna perverterade frihet på den andre - kommer det hela att sluta i katastrof.