Angående fanatism

Jag fick för en tid sedan en fråga om fanatism som lydde: ”Fanatiker gör ingen bra reklam, varken för kristendomen eller annat, eller vad tycker du själv om din fanatism, Kristian?” Jag svarade kort bl.a. att frågan är fel ställd, samt att jag skulle återkomma till saken i en ny text när jag hinner till det.

När man kallar någon för en ”fanatiker”, ja redan när man nämner ordet ”fanatism”, innebär detta alltid att man gör någon form av jämförelse. Man kunde säga att det i ordet ”fanatism” finns s.a.s. ”inbakat” en jämförelse. Underförstått är alla som tar något, vad det än vara må, mera på allvar än jag själv i riskzonen för att bli/vara en fanatiker. Desto större skillnaden är i jämförelse med mig själv, desto större är sannolikheten att vi betraktar den andre som fanatiker. En jämförelse alltså. Med oss själva/mig själv som måttstock.

En ”religiös fanatiker” är alltså en person som tar sin tro/religion mera på allvar än jag gör. Kanske t.o.m. mycket mera på allvar än vad jag gör det. Men detta sätt att fastslå vem som är fanatisk har en (mycket) stor svaghet. Nämligen det att den som av en bedömare synes vara fanatisk av en annan bedömare kanske inte alls synes vara fanatisk. Detta helt enkelt p.g.a. de två bedömarnas olika position/synsätt i den sak som bedöms. För att förtydliga detta kan jag ta mig själv som exempel. Jag är (uppenbarligen) en fanatiker i den anonyme kommentatorns ögon, medan jag på goda grunder kan anta att t.ex. kommentatorn Ulrik inte alls ser mig som någon fanatiker. Så hur är det då? Är jag en fanatiker, eller är jag det inte? Med detta sätt att döma i saken kan man svårligen få ett entydigt och enigt svar på den frågan.

Men när det gäller den kristna tron och frågan om fanatismen finns det faktiskt ett annat grepp som har använts, detta bl.a. av Bo Giertz i hans fantastiska roman ”Stengrunden”. Hela frågekomplexet rörande fanatismen utgår alltså från vad som ses som normalt och vad vi anser vara eftersträvansvärt.  Om vi skippar (den högst subjektive) ”Kung JAG” som mallobjekt och jämförelsegrund och i stället letar reda på en annan grund som är mera objektiv kan vi faktiskt hitta en sådan i Guds ord. ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och hela ditt förstånd och din nästa som dig själv.” (Matt. 22)

Detta blir då det vi ska jämföra med för att se huruvida någon eller något uppfyller kriterierna för fanatism. En som ligger i riskzonen för att bli en fanatiker är då den som älskar Herren MERA än av hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sitt förstånd – och sin nästa mera än sig själv. Eller, för att utgå ifrån definitionen ovan: Mycket mera. Alla gillar givetvis inte detta sätt att bedöma huruvida någon är en fanatiker, men jag vågar hävda att detta, när det gäller den kristna tron, är ett mycket bättre grepp när vi vill bedöma en persons eventuella fanatism – och sannerligen ett mycket mera objektivt sätt att göra det än det ovan beskrivna. Ja, kanske det enda objektiva sätt som överhuvudtaget finns när det gäller just den kristna tron och frågan om fanatism.

Så hur är det då, enligt detta sätt att se på saken, är jag en fanatiker, och ”hur ser jag på min fanatism”? Nu får jag tyvärr göra den anonyme kommentatorn besviken. Jag klarar inte ens av att nå upp till det som är naturligt/eftersträvansvärt i detta. För att inte tala om att gå utöver detta och ens hamna i riskgruppen för att kunna betraktas som en fanatiker. Jag klarar inte av att älska Herren av hela mitt hjärta, av hela min själ och hela mitt förstånd. Jag älskar nog Herren, men inte så mycket som påbjuds. Tyvärr. För att sedan inte tala om alla dem som uppfyller kriteriet för att vara min nästa. Jag klarar inte av att älska alla dessa som jag älskar mig själv. Det klarar jag inte av. Inte en chans. Så jag når alltså inte ens upp till det som är/borde vara normalt. Alltså kan jag inte vara någon fanatiker. Inte ens fast jag gärna skulle vilja vara det när det kommer till den kristna tron.  

Aftonens skymning och domsöndagen

Idag är det min favoritsöndag i kyrkoåret. Domsöndag. Jag har alltid varit fascinerad av parusin, alltså allt som har med Jesu återkomst att göra, och dessutom tilltalas jag något enormt av detta med att han som de facto har all makt en dag kommer att s.a.s. ”stiga in på scenen” med makt och med en myndighet som ingen kan motstå och rätta till alla orättvisor och göra allt krokigt rakt. Då kommer det att hållas dom. ”Böcker kommer att öppnas”, säger oss Guds ord. Det handlar om gärningarnas bok, och så om Livets bok. (Upp. 20:12)

Detta kommer att vara en fruktansvärd dag. Tänk dig att du, när din tur kommer, får (läs: tvingas) träda fram inför allvetande Gud, och inför alla människor, och så börjar läsningen ur dina gärningars bok... Öppet, inför alla. Alla våra mörkaste och mest välbevarade hemligheter kommer att komma fram. Detta kommer att vara oerhört brutalt. Inget utelämnas. Allt finns med. Även det du minst av allt vill att någon annan ska få veta om. Där blir det uppläst – och på basen av vad som läses upp ska domen falla. Vi vet nog alla vad den domen kommer att bli. Detta kommer att bli en fruktansvärd dag.

Men. Det finns alltså också en annan bok. Guds ord talar om en ”Livets bok”. Alla som har sitt namn skrivet i denna Livets bok kommer inte att dömas enligt vad som finns skrivet i gärningarnas bok, utan när vi kommer fram till tronen och läsningen ur gärningarnas bok ska inledas, då sker samtidigt en sökning i denna Livets bok. Om ditt namn finns med där kommer uppläsningen ur gärningarnas bok att avbrytas innan den hunnit komma igång. Helt enkelt därför att alla som har sina namn skrivna i Livets bok redan, för Jesu förtjänsts skull, har fått en friande dom. Jesu blod fungerar som en fullständig och allt täckande betalning för alla de skulder som kan tänkas finnas upptecknade i gärningarnas bok. ”Tetelestai”, står det i den grekiska grundtexten. ”Till fullo gäldat”, eller ”fullständig betalning given” blir detta på svenska. Allt som finns upptecknat i gärningarnas bok är utraderat! För alla som har sitt namn skrivna i Livets bok blir domens dag en härlig dag.

Men det blir inte med detta. Det finns nämligen ytterligare ett härligt ord i de texter i Bibeln som talar om domen och om tidens slut. Där finns orden om fullständig förlåtelse, om nåd utöver nåd och en härlig frälsning som vi får som gåva, för Jesu skull. Men där finns också ordet ”förvandling”. ”Vi ska inte alla dö”, skriver Paulus i 1Kor. 15, ”men vi ska alla FÖRVANDLAS, vid den sista basunens ljud”. Det utlovas en förvandling. Vår gamla människa, den som finner sin glädje i synden och som inte vill göra det som är rätt – denna gamla människa kommer en gång för alla att försvinna. Vi kommer att förvandlas. Den svåra och många gånger ojämna och fruktlösa kampen mot synden är en gång för alla över. Kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva det oförgängliga. Nej, men vi kommer att förvandlas. Det förgängliga kommer att kläs i oförgänglighet, och det dödliga i odödlighet. Förvandling. En gång för alla. Tänk vilken härlig dag detta kommer att bli! En dag att se fram emot och att välkomna. Maranatha! Kom Herre Jesus!

Så ska jag avsluta med en sång av den svenska pingstsångar-evangelisten Calle Öst. Jag har inte lyckats hitta sången i sin helhet på nätet, varken i sjungen form eller i textversion, men det senare åtgärdas härmed! Sången finns på Östs sista skiva ”Stugmöte”, och den sjungs så att versens andra del tas i repris. ”Stugmöte” finns på Spotify för den som vill höra hela sången sjungen av Calle Öst själv. Här kan man ändå få ett litet smakprov även om man inte har Spotify. "Aftonens skymning" är den tionde sången på listan. 

Aftonens skymning nära sitt slut nu har nått,

åren de många tvåtusen snart hava gått.

Sedan vår Jesus uppfor till Gud,

för att bereda boningar där åt sin utvalda brud!

Sen skall han komma, så har han sagt i sitt ord,

hemtaga bruden undan fördärvet på jord.

Härliga morgon, saliga hopp!

Eldsvagnen kommer och vi får flytta till himmelen opp!

Dagen är nära, Jesus vår brudgum är här,

för att hemtaga bruden den han har så kär.

Kampen mot synden slutad då är,

himmelska kronan lönen den blir efter troheten här!

Änglar, serafer står där i väntan uppå,

för att befallning utav sin konung nu få.

Bruden i väntan ropar till Gud,

himlens kurirer ila från himlen till jorden med bud.

Redan i anden hör jag ett dånande ljud,

himlen och jorden bäva för levande Gud.

Här över bergen eldsvagnen går,

bruden förvandlas för att till himmelen tillträde få!

Tungt vägande insändare

För en knapp vecka sedan publicerade Kyrkans Tidning i Sverige en tungt vägande insändare av Tryggve Mettinger i vilken han ställde en fråga till Sveriges biskopar. (Tryggve Mettinger är professor emeritus i exegetik vid Lunds universitet och författare till bl.a. boken ”Namnet och Närvaron” – som f.ö. är den enda tentbok jag läste från pärm till pärm under min studietid i Åbo...)

Mettinger konstaterar i sin insändare att det finns tre punkter i den kristna trosläran som är helt centrala, nämligen Jesu uppståndelse, hans återkomst och det eviga livet. Utifrån detta konstaterar Mettinger att som kristen behöver han ställa sig själv dessa tre frågor: Tror jag på Jesu uppståndelse? Tror jag på Jesu återkomst, och tror jag på de dödas uppståndelse och på ett evigt liv? Mettinger uppmanar också SvK:s biskopar att ställa dessa frågor till sig själva och också att redovisa de svar de kommer till. Detta för att om möjligt lindra/avlägsna den oro som det just timade ärkebiskopsvalet har skapat bland kyrkans ”gräsrötter”.

Jag hoppas att biskoparna tar detta på allvar och besvarar Mettingers frågor klart och tydligt. Gärna också ganska snart. Jag tror och hoppas att vi här i Finland inte behöver känna samma oro som våra bröder och systrar i Sverige nu gör, men speciellt med tanke på det uttalande Björn Vikström gjorde för en tid sedan angående jordens framtid och hur naturen kan tänkas börja om te.x. med maskarna, finns det ändå skäl att inkludera också våra biskopar i denna uppmaning.     

De fem förståndiga

Jesus berättar i dagens evangelietext liknelsen om de tio jungfruna som väntade på att brudgummen skulle komma och bröllopsfesten skulle börja. Fem av dem kallar Herren förståndiga, och fem kallar han oförståndiga. De förståndiga hade tagit med sig extra olja till sina lampor för den eventualiteten att brudgummen skulle dröja och festen bli försenad.

Och så gick det precis på det sättet. Det blev något dröjsmål. Brudgummen dröjde, och festen blev försenad. Så säger Jesus något märkligt: Alla tio blev sömniga och somnade! Alla. Så låg de, alla tio, alltså där och sov när det vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen kommer! Alla tio hoppade upp, och nu gick den hemska sanningen upp för de fem oförståndiga: Oljan till deras lampor var slut! De fick försöka få tag på mera olja, och medan de var ute och letade kom brudgummen, och festen började och dörrarna till festen stängdes - och de blev på utsidan. De fem förståndiga, som hade olja i sina lampor, hade för länge sedan gått in till festen i brudgummens följe, och nu var de där inne och gladde sig med festfolket. Där var glädje och ljus, mat och dryck i överflöd och framför allt var brudgummen tillsammans med alla dem som var där på insidan. Men på utsidan, där de fem oförståndiga blev kvar, där var det mörkt och kallt.

Idag befinner vi oss i samma situation som de tio jungfruna i liknelsen. Brudgummen dröjer, och vi blir allt dåsigare. Vi är upptagna av denna världens bestyr och våra dagliga uppgifter, och ofta somnar vi helt enkelt bort från vår väntan på brudgummen. Men Jesus säger att det viktiga i vår situation inte är huruvida vi orkar vara vakna och hela tiden leva i ständig väntan på hans återkomst, utan det viktiga är att vi har tron. Tron på nådens evangelium. Tron på syndares Frälsare. Vi kan dåsa till i vår väntan på brudgummens återkomst även om vi äger tron på Herren Jesus, men när vi en dag hör ropet: Brudgummen kommer! – ja, då är vi ändå beredda. Så länge vi har tron i våra hjärtan.

Så hur är det med dig idag? Jag tror att de allra flesta av oss har somnat in vad gäller väntan på Jesu återkomst. Det mesta tyder åtminstone på det. Men hur är det, har du olja i din lampa? Är du beredd på att brudgummen kommer? Får du följa med honom in i bröllopssalen när ropet snart ljuder: Brudgummen kommer! Hör du till de förståndigas skara, eller till de oförståndigas? Tänk gärna igenom detta, för när ropet ljuder är det för sent att rusa iväg och försöka få tag på olja till din lampa. ”Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag!” (2Kor. 6:2)

Så får vi sjunga/be med J A Hultmans ord:

Jesus kommer, Jesus kommer! Snart basunen höras skall.

Han i majestät och ära då skall ses av världen all.

Må vi alla äga olja uti våra lampor då,

att vi får, när Jesus kommer, in i bröllopssalen gå!

Må ej världen oss bedåra, må ej synden ta oss fatt,

så att lönen ej blir döden och vår framtid evig natt!

Må vi alla äga olja uti våra lampor då,

att vi får, när Jesus kommer, in i bröllopssalen gå!

Led mig så, o Herre Jesus, att jag efter livets slut

lyckligt når ditt himmelrike och hos dig får vila ut!

Må vi alla äga olja uti våra lampor då,

att vi får, när Jesus kommer, in i bröllopssalen gå!

(SH 487)

"Så länge ingen blir skadad..."

Jag ska börja med en varning. Denna text handlar om ett knepigt ämne, och den är bra mycket längre än vad mina texter i allmänhet brukar vara. Bara så du vet innan du börjar läsa...

Charlotta Buxton skriver i torsdagens ÖT en kolumn som börjar med en beskrivning av olika subkulturer inom Londons nattliv och sexuella äventyr och mynnar ut i en bredsida mot oss värdekonservativa och ett stöd för Jeppis Pride och de homosexuellas rättigheter. Kolumnen följer den gamla beprövade modellen av ”Jag har varit ute i stora världen. Jag har sett att det finns en större värld där ute, något de stackars inskränkta värdekonservativa människorna som aldrig lämnat sin hemby inte har klarat av att inse.” Upplägget är bekant, men oberoende av om det är Kaj Korkea-aho, Charlotta Buxton eller någon annan som vevar denna gamla skiva förblir argumenten ihåliga. Men nu är det inte detta missgrepp jag reagerar på, utan det som Buxton slutar sin kolumn med: ”Där finns det inga rätt eller fel, så länge vi inte skadar varandra.”

Detta påstående, i lite olika former, är något man ofta får höra idag – oberoende av vilken moralisk fråga det handlar om. ”Det kan inte vara fel så länge ingen tar någon skada av det.” Eller som det brukar heta i homosexdebatten: ”Vad har du med det att göra vad två vuxna av fri vilja håller på med så länge de inte skadar någon annan”. ”Argumentationen” (egentligen handlar det inte om argument, utan om lösa påståenden) går alltså vanligtvis på två linjer: Att ”ingen tar skada”, eller så att ”ingen annan tar skada”. Problemet är bara det att det i detta sätt att tänka finns inbakat ett gigantiskt feltänk. När, i detta fall, Charlotta Buxton skriver att det inte finns rätt eller fel så länge ingen (annan) blir skadad upphöjer hon sin egen standard till allmän standard. Hennes ”sanning” blir allmän sanning, och det hon ”vet”, alltså det att ingen blir skadad, blir allmän kunskap. Men vet hon faktiskt det? Alltså att ingen blir skadad? Kanske hon inte vet allt som sker bakom det som synes ske? Kanske hon inte ser/har insyn i alla processer som startar/pågår inne i de människors innersta som ”inte skadar varandra”? Tänk om hon har fel?

För att ta ett litet exempel. Buxton skriver i sin kolumn om sina bekanta som har gått till klubbar där ”folk samlas i latex och ”leker” med varandra”. ”Bara därför att de hade lust att göra något nytt och spännande en lördagskväll”. Finns det någon sunt tänkande människa som, på allvar, tror/inbillar sig att ett par som deltar i en dylik orgie INTE tar skada av det? Att deras relation INTE lider av att de deltar i något dylikt? Det kan ju hända att man inte vill eller klarar av att se hur förödande ett dylikt engagemang är, men då är det bara fråga om en blindhet hos den som inte förmår se – inte om att själva saken inte skulle vara skadlig. Det samma gäller givetvis också för allt annat onaturligt missbruk av sexualiteten, så som sex före och utanför äktenskapet, homosexualitet, ja t.o.m. en sådan (idag naturlig) sak som användandet av p-piller. Allt detta gör att människan tar skada. Sexualiteten är en oerhört stor och fin gåva, men det är precis som C.S.Lewis skrev, att de största änglarna blir de fruktansvärdaste demonerna om och när de faller. Alltså att det som, rätt använt, är stort, fint och härligt, fel använt orsakar så mycket större skada.

Det gigantiska feltänket är alltså att det inte är Charlotta Buxton, eller någon annan tyckare, som enväldigt kan bestämma vad som är skadligt eller inte för den som går utanför de en gång för alla givna ramarna. Verkligheten brukar säga till när vi gör det som är galet, så också i de exempel jag nämner här ovan. Det vi idag ser i verkligheten är en hel massa trasiga människor som, genom att missbruka sexualitetens gåva, har förstört sin förmåga att engagera sig helhjärtat i en livslång relation. Vi ser kvinnor som, genom att hoppa från säng till säng – och proppa sig fulla med hormoner för att undvika att bli gravida av sina många sexuella relationer och äventyr – sedan har oerhört svårt att bli gravida sedan när de väl vill bli det. Eller inte alls kan bli det. (Observera nu att jag ingalunda menar att all ofrivillig barnlöshet beror på tidigare promiskuitet och användning av p-piller. Det kan givetvis också finnas andra orsaker!)

Verkligheten kan vara grym. Också mot våra påhittade ”sanningar” och hemvävda argument och påståenden. Verkligheten visar att det faktiskt finns rätt och fel, och att vi faktiskt skadar oss själva genom att välja att göra det som är fel.

Men kanske den andra linjens påstående ändå håller streck och går att använda? Alltså att det inte är fel så länge man inte skadar någon annan/någon utomstående. Men nej, inte heller detta påstående håller för en närmare granskning. Se nu t.ex. vad denna kolumn åstadkommer. Buxton skriver om sina vänner som deltog i en orgie i London. Dessa vänner skadade alltså sig själva genom detta, men följderna av deras handlande kommer också att, likt ringar på vattnet, spridas (nu genom Buxtons försorg) och förleda andra till, om nu inte att resa till London för att göra det samma, så åtminstone till att pröva/gå över gränserna för vad som är sunda uttryck för sexualiteten. ”Se nu vad de där gjorde. Det där låter lite intressant, och om (alla) andra gör det, så kan jag/vi nog säkert göra det här...”

Det handlar om exemplets makt, och om det sluttande planet. De som är unga idag mår inte bra av att se och höra exempel på promiskuitet och perverterad sexualitet. Detta kommer att göra att de tar skada. Men tyvärr översköljs vi idag av just detta. Överallt. Det ska göras reklam för homosexualitet jämt och ständigt. Samboende och olika otuktssynder finns och syns överallt. För att nämna några exempel. ”Det är inte fel så länge ingen annan tar skada.” Men hur är det när det går att visa ATT andra faktiskt TAR skada? Är de som använder sig av detta argument då beredda att erkänna att det faktiskt finns rätt och fel? Eller är blindheten så kompakt att de inte förstår hur fel de har fastän man gnuggar det i ansiktet på dem? (Ursäkta den klumpiga översättningen!) Eller kanske det snarare handlar om att man inte är villig att överge vad man anser vara ett gott argument även om det visar sig vara falskt. Helt enkelt för att man inte vill inse hur fel man har.