Antje

Svenska kyrkan får sin första kvinnliga ärkebiskop. Och jag som ”kvinnoprästmotståndare” bryr mig noll. Det är många som har ropat högt och länge om att den nya ärkebiskopen inte tror på jungfrufödelsen, att hon menar att vi ber till samma Gud (gud) som muslimerna gör och att det inte finns något helvete.

Visst är detta illa. Svenska kyrkan har valt en ärkebiskop som inte är kristen. Mycket illa, till och med. Men är det någon som blir förvånad? På riktigt? Sitä saa mitä tilaa, som finnarna säger. (Man får det man beställer, direkt översatt.) Om SvK skulle ha valt en kristen biskop, en som säger JA! och AMEN! till hela trosbekännelsen utan att ha fingrarna i kors bakom ryggen – då skulle jag ha blivit förvånad.

Men visst är det illa att världens (till medlemsantalet) största lutherska kyrka väljer en ärkebiskop som inte är kristen. Men jag bryr mig som sagt inte. Varför inte, kanske någon frågar. Nå, svaret är ganska enkelt: SvK är tyvärr förlorad, och har varit det redan före detta. Detta elände gör egentligen varken till eller från. Tyvärr. Att en avfallen kyrka väljer en avfallen ärkebiskop är egentligen ingen nyhet. Inte ens fastän hon råkar vara kvinna. Eller kanske rättare sagt: Speciellt inte som hon är kvinna. 

Och ännu på tal om den nya ärkebiskopens kön: Före valet konstaterades att könet inte har någon betydelse, varför den nya ärkebiskopen ska vara en kvinna. Logiskt, eller hur?