Kristus är uppstånden!

”...men de fann inte hans kropp.” (Luk. 24:23a)

Kvinnorna som gick till graven, som det står, ”tidigt på morgonen” (den tredje dagen) ställdes inför den tomma graven. Jesus fanns inte längre där var de hade lagt honom. Graven var tom. Ängelns ord till dem visar att något oerhört hade hänt - något fullständigt chockerande: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”

Kvinnorna var de första som fick höra, och se, den tomma gravens evangelium. Som kristna är detta det mest centrala i vår tro, och vi får varje dag gå tillbaka till detta med den tomma graven. Och detta alldeles speciellt idag, på påskdagen, då vi hälsar varandra med orden: ”Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden!”

Tvivlande teologer (och andra) har under tidens gång försökt bortförklara Jesu uppståndelse, och också gardera sig för den eventualiteten att han ändå inte har uppstått. Det har t.ex. kunnat heta att Jesus uppstod ”andligen”, inte kroppsligen, och det att vi tror att han lever är det viktiga. Det att hans undervisning lever vidare bland oss innebär att han lever ännu idag. Eller så kan man få höra att det helt enkelt inte har någon betydelse för vår tro om Jesus uppstod eller inte. Eller så det ”klassiska” liberalteologiska uttrycket: ”Jesus dog, men Kristus uppstod”.

Men den tomma graven talar tydligt till oss om en verklig, kroppslig uppståndelse. ”...men de fann inte hans kropp.” Kvinnorna, som hade sett var de lade honom, kom tillbaka för att smörja honom enligt judisk begravningssed. Men de kunde inte finna någon kropp. Ängeln förklarar varför. ”Han är inte här, han har uppstått.”

Kristendomen är en, i ordets rätta bemärkelse, ”historisk religion”. Den hävdar att vissa avgörande händelser har hänt på en viss bestämd tidpunkt i historien, och den kristna tron står och faller med dessa händelser. När det gäller vad som skedde den första kristna påsken finns det en särskilt intressant sak i Paulus försvarstal inför kung Agrippa i Apg. 26:26. Paulus berättar om den första kristna påskens händelser, och så säger han: ”Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom (kungen). Det har ju inte hänt i någon avkrok.” Det som skedde i Jerusalem när Jesus dog och uppstod, det hände vid en specifik tidpunkt och på en specifik plats. Centralt och inför alla de närvarandes ögon. De som var där kom ihåg det. De berättade om det. Händelserna gick att verifiera. (Veritas = sanning på latin.)  

För den kristna tron är sanningsfrågan oerhört central. Och då alldeles speciellt när det gäller Kristi uppståndelse. Därför skriver Paulus i 1 Kor. 15, också kallat ”uppståndelsekapitlet”, att: ”Om Kristus inte har uppstått, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. MEN NU HAR KRISTUS UPPSTÅTT!” Därefter ger han en lista på alla de som såg Jesus efter hans uppståndelse, ”av vilka de flesta ännu är i livet”, som han skriver. Den som tvivlar på uppståndelsens faktum kan helt enkelt ta kontakt med dessa. De kan bekräfta den. Uppståndelsen går att verifiera. Den är ett faktum. Sanning.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Biskoparnas uppmaning

Så har det oerhörda och aldrig tidigare skedda faktiskt inträffat. En biskop har uppmanat medlemmar i den kyrka han leder att skriva ut sig. Jag kan inte påminna mig att detta skulle ha hänt tidigare. Inte i modern tid, åtminstone. Inte någonstans i kristenheten. Men nu har det alltså skett. I Finland år 2013. Först ärkebiskop Kari Mäkinen, och nu också Borgåbiskopen Björn Vikström. Man kan tydligen försäkra sig en plats i kyrkohistorien på mera än ett sätt numera...

Biskoparnas uppmaning till alla dem som inte delar kyrkans tro och som inte har deltagit i någon gudstjänst det senaste året att skriva ut sig kom som en blixt från en klar himmel. I dessa ekonomiskt knepiga tider kunde man kanske förvänta sig att biskoparna skulle ha sett till den ekonomiska nyttan och försökt behålla även dessa, av det kristna budskapet ointresserade, som medlemmar i kyrkan, men nu väljer tydligen biskoparna att se längre och djupare än så. ”Vi kan inte leva med öppen diskriminering och delade nattvardsbord”, säger Björn Vikström i intervjun som publicerades av svenska YLE inför påsken.

Med bakgrund i den situationen att kyrkans ”enhet” under de senaste åren har garanterats genom att de gammaltroende öppet har diskriminerats och förvägrats prästvigning p.g.a. att de har velat hålla sig till kyrkans grunddokument är biskopens uttalanden förstås förståeliga. Kyrkan var tvungen att välja väg – antingen den väg kyrkan i alla tider har hållit sig till, eller så den väg som hon under de senaste decennierna har slagit in på, och när vägvalet nu sker är det förstås naturligt att vissa medlemmar hamnar i kläm. Det samma gäller för situationen med nattvardsbordet. Vi kan förvisso inte ha en situation där nattvardsbordet bespottas och förringas av människor som aldrig går till det. Och då är det förstås helt naturligt att det är dessa som i princip aldrig går till nattvarden som uppmanas att lämna kyrkan.  

Likväl är biskoparnas uttalande anmärkningsvärt. Biskopsämbetet har av hävd setts som ”enhetens ämbete”, och att nu biskopar uppmanar kyrkans medlemmar att skriva ut sig är som sagt något helt unikt. Men tydligen anser biskoparna att vi nu har kommit så långt på splittringens väg att enheten i grundsynen på den kristna tron och enheten i läran är viktigare än det att alla med tvång ska kunna rymmas inom samma kyrkas väggar. Framtiden lär få visa huruvida biskoparnas uppmaning var bra eller dålig.

Fortnot: Denna text är skriven ”bakfram”. Biskoparna uppmanade INTE dessa som inte delar kyrkans tro att skriva ut sig, utan de som fick denna uppmaning var de som mest troget vill hålla sig till den kristna trons grunddokument. Denna uppmaning är så ”bakfram” att jag anser att den kunde behandlas på detta sätt.  

Om Svepeduken i Turin

Så här i påsktider brukar det höra till att alla tidningar med någon form av självaktning publicerar en artikel som på sätt eller annat ifrågasätter den kristna tron – främst då kanske historiciteten. Nu går emellertid svenska Aftonbladet mot strömmen och skriver att ”Jesus kan ha legat i Turinsvepningen”. I artikeln hänvisar tidningen till en ny forskning som visar att svepeduken härstammar från åren 300 f.Kr. till 400 e.Kr, och att den därför inte nödvändigtvis behöver vara en förfalskning. (Kol14-tester som har gjorts tidigare har visat att den skulle kunna vara medeltida.)

Om själva svepeduken kan man säga i princip hur mycket som helst. Jag menar att vår tro inte står och faller med om denna duk är äkta eller inte, men själva tanken att vi här kan ha ett ”fotonegativ” från själva uppståndelseögonblicket är mycket fascinerande. Det finns mycket som talar för att duken kan vara äkta – bl.a. de fynd av pollen och annat som hittats i den som visar att den är från medelhavsområdet, och från Jesu tid. (Även om de kol14-tester som gjorts visar på en avvikande datering.)

Nåja, äkta eller inte, det är en fråga som knappast kommer att kunna avgöras här i tiden. Men fascinerande är den, svepeduken i Turin!

Aftonbladet skriver alltså en artikel som inte kritiserar den kristna trons historicitet, utan som snarast lyfter fram historiciteten. Detta är anmärkningsvärt. Tanken slog mig att kan det vara så att den kristna tron redan har tappat så mycket mark i Sverige att man inte längre anser sig tvungen att motarbeta den, utan den ses närmast som något intressant just för att den hör historien till? (Sådant som inte längre är aktuellt behöver man ju inte så alldeles aktivt motarbeta...) Har det faktiskt gått så långt i Sverige? (Tänk att man ska behöva bli orolig av att den kristna tron INTE kritiseras...)

Så fastnade jag också på en av kommentarerna under artikeln. ”Det roliga är att det spelar ingen som helst roll [om den är äkta eller inte]. Hur mycket dom än försöker blir deras religon inte mer sann för det.” Kommentatorn i fråga tycks, förutom att han inte riktigt behärskar rättstavning, vara av den åsikten att sanningsfrågan, på något sätt, är viktig, men att den redan är avgjord, utan återvändo.

En ledande apologet, William Lane Craig, sade i en föreläsning han höll i Åbo i slutet av 90-talet att ”de flesta kristendomskritikers argument är pubertala. De som kritiserar tron beslöt sig redan i 15-årsåldern att kristendomen är falsk, och sedan dess har de inte behövt ta in och bearbeta några argument – varför göra det när kristendomen ändå är falsk? Därför är deras argumentation på så väldigt låg nivå.”

Givetvis gäller detta inte alla, men säkert för en majoritet. Dylika kommentarer ger Lane Craig rätt.

   

Om missionsstiftet, kyrkan och domen

Den kristna tron går idag framåt som aldrig tidigare. Mäktiga väckelser sveper över världen och hundratusentals människor kommer till tro på Herren Jesus.

Detta är faktiskt inget aprilskämt, utan helt sant. Det är bara det att vi som lever i västvärlden (den ”gamla världen”, som den också kallas) inte ser eller hör till detta. Dessa väckelser sker nämligen i Sydamerika, Afrika och i Asien – och detta är något som media i väst inte alls är intresserad att rapportera om. I samband med valet av den nye påven var det i några tidningar tal om att Franciscus kommer från Sydamerika, ”där den kristna tron idag går framåt”, men annars har det varit fullständigt tyst om denna utveckling.

Det som är intressant med dessa väckelser, förutom det att människor verkligen alltså kommer till tro och att den kristna tron sprids som en löpeld, är frågan VARFÖR. Varför där och inte här? Svaret är egentligen mycket enkelt och fullständigt uppenbart – om vi vågar se det. Det handlar nämligen om Gud och om Guds ord. I de områden där man tar Gud och hans ord på allvar, där går den kristna tron framåt, och i de områden där så inte sker, där går kristendomen tillbaka. Det handlar om TRO. Tro att Gud har talat. Tro att Gud griper in. Tro att Evangeliet bär. Och framför allt tro på att Jesus Kristus lever idag och att han har relevans för människornas nutid och framtid.

Där var detta finns, där har kyrkan och den kristna tron en framtid. Där detta saknas kommer den kristna tron att minska i betydelse och till sist dö ut.

Kristenheten i väst står idag vid ett vägskäl. Ja, den har egentligen gjort det ganska länge redan. Valet står mellan att leva vidare och att dö ut. I Finland har detta val blivit tydligt de senaste dagarna genom Missionsstiftets grundande och de reaktioner detta har fått i ledande kyrkliga kretsar. Nu ska jag säga detta så tydligt jag bara kan: Kristendomens väg i Finland idag är Missionsstiftets. (Inte nödvändigtvis organisatoriskt, men väl läromässigt!) Det är den vägen vår kyrka måste välja – eller så kommer hon att dö. Detta att det finns en grupp människor inom kyrkan som vill gå på Herrens viljas väg och låta Guds ord vara kyrkans norm (vilket vår kyrka också gör, men endast på papperet) kommer att bli kyrkan och dess ledning till dom.

Den väg vår kyrka och dess ledning idag har valt är en domens och dödens väg. Kyrkans död, nämligen. Men det är tacksamt att det finns en möjlighet att omvända sig från denna dödens väg. Men det ska vi nog ha klart för oss, att klockan går! En dag kan, och kommer det!, att vara för sent att vända om.

Det handlar om att låta Guds ord vara Guds ord. Det handlar om att predika tro på Guds löften och att uppmana människorna att se på och i tro ta till sig dessa löftens fullbordan i Jesu golgataverk. Det handlar om att INTE kämpa mot Gud själv - som vår kyrka och dess ledning idag gör när man förnekar Guds ord och vänder sig mot och vill kasta ut dem som väljer att gå på Guds viljas väg. För det är faktiskt det man gör nu. Detta blir väldigt tydligt om vi ser på vad som sker: I stället för att sätta all kraft och energi på att predika evangeliet människor till frälsning och upprättelse SÄTTER VÅR KYRKAS LEDNING SIN TID OCH SIN ENERGI PÅ ATT BEKÄMPA DEM SOM GÖR DETTA. Kan detta bli tydligare än så här?

Kristendomens väg i Finland idag är Missionsstiftets. Där denna väg förvägras människorna och budbärarna visas på dörren kommer Herren själv att gå ut med dem. Eller kanske har han redan gjort det?

Jag vill tro att det ännu finns hopp för den kyrka jag tillhör. Att det ännu finns tid. Att Herren ännu ville förbarma sig över oss. Men det är vårt val som avgör vilket resultatet blir. Och tiden är som sagt knapp. Herren verkar idag i världen, och han vill göra det också här hos oss. Men vi är styvnackade och stolta och väljer att revoltera mot honom och hans ord. Då är det, som sagt, inte konstigt att vi hamnar i bakvattnet så som vi idag har gjort. För så går det när man tar sig för att kämpa mot Gud själv. 

Om synen på människan

I en kommentar till Första April-texten skrev Markus Nylund att vi lever i skilda världar, han och jag. Det är säkert sant, till många delar. Men med hänseende till den fråga som vi diskuterade tror jag att detta med skilda världar ändå har mindre betydelse än det faktum att vi ser på människan på helt olika sätt. Nu är detta förstås inget försök att analysera Markus Nylund och hans åsikter, utan det ska snarare ses som ett försök att analysera synen på människan i stort.  

Den moderna, sekulariserade människan anser att människan är god innerst inne, men att hon kan hemfalla åt att göra onda saker. Den kristna människobilden är att människan innerst inne är ond – som ett resultat av syndafallet – men att hon i vissa fall och nu som då är kapabel att göra vissa goda saker. Men detta då antingen som ett resultat av myndighetssvärdets tvingande eller av det sinnets förnyelse som ett liv med Herren ger.

Vidare tenderar den sekulariserade människan att se människan som något relativt statiskt. Man föds till vad man är, och sedan förblir man detta – förstås med möjligheten att lära sig saker och på det sättet utvecklas. I den kristna världsbilden, där livet ses med bakgrund av skapelse, syndafall och återlösning, är ordet ”förändring” centralt. Om vi ser på detta utifrån den nu aktuella frågan innebär detta att oavsett om en människa föds som homosexuell eller inte så är detta något som kan förändras. Både i positiv och negativ riktning. Därför ber vi för homosexuella som vill bli fri från sin läggning, och vi tror att med Skaparens hjälp – även om en människa skulle råka vara född som homosexuell så är ingen SKAPAD som homosexuell, det är en följd av synden och syndafallet – kan även en på detta område trasig läggning bli hel igen.

Men eftersom förändringen kan gå i båda riktningarna ser vi också faran av att homosexualiteten exponeras i dagens samhälle. När det gäller äktenskapsfrågan godkänner åtminstone en del av tillskyndarna att detta främst handlar om en symbolfråga – alltså så att detta främst handlar om samhällets godkännande av homosexualiteten. Med en ”jämlik” äktenskapslag erkänner samhället att homosexualitet är jämställd med heterosexualitet. Utifrån den kristna människosynen är detta ytterst farligt. Människan är som mest känslig i sin utveckling i de yngre tonåren, och i ett samhälle som tutar ut att homosexualitet är helt ok och att man ”ska ta reda på vad man är” kommer många stackars ungdomar att förledas.

För den sekulariserade människan, som alltså ser människan som något statiskt, är detta inget problem. Man kan förstås inte bli vad man inte är. Men för den kristna människosynen är, eller borde åtminstone, detta vara ett stort problem. Vi människor påverkas av vad vi ser, hör och läser. Vi formas av vad vi tar in, och om vi hela tiden blir utsatta för åsiktsbombning angående homosexualitet - och detta speciellt i den åldern då vi är mest formbara och mest funderar på frågor kring vem och vad vi är – kommer detta att påverka oss.

Ett av de främsta argumenten för en ”jämlik” äktenskapslagstiftning är detta med att ”på vilket sätt skulle du som heterosexuell lida av det?” Den som ställer frågan på det sättet visar klart och tydligt att han/hon inte har förstått den kristna synen på människan. För min del handlar detta långt om vilken värld mina barn och barnbarn ska växa upp i. Och ja, det innebär att detta också för mig är en symbolfråga